För varje initiativ att minska klimatutsläpp eller skapa större resiliens (motståndskraft mot negativ påverkan) finns ett oundvikligt krav för framgång. Man måste först veta var man befinner sig, vad utgångsläget är, vad vi vet sedan tidigare, innan man sätter i gång. Detta kan tyckas självklart. Få skulle få för sig att försöka mata in en resplan i gps:en utan att ange både startpunkt och avsett mål. Det funkar liksom inte annars. Detta gäller särskilt storskaliga projekt där misslyckanden ofta blir mycket dyrbara.
Innan man satsar storskaligt på batterifabriker, infångning och lagring av koldioxid, olika typer av så kallad climate engineering och liknande gör man klokt i att först och i liten skala kontrollera att det faktiskt funkar. Icke desto mindre gör vi gång på gång just detta misstag när det handlar om storskaliga klimatsatsningar (och inom många andra områden).
Det minst begåvade tillvägagångssättet är att helt avstå från att undersöka om projekt kommer att fungera inte bara på ritbordet utan mer relevant, i verkligheten. Så gör man inom climate engineering där man hittills ansett att det är oklokt att ens undersöka tänkbara metoder, vilket man naturligtvis kommer att ångra om/när den dag kommer då inget annat finns att ta till. Näst minst begåvat är att istället satsa storskaligt med hjälp av högtflygande visioner, karismatiska innovatörer och lätt förförbara finansiärer (i synnerhet sådana som enbart riskerar andras pengar) utan att ens veta var man befinner sig, hur projektet ter sig relation till verkligheten.
Men det underliggande problemet med storprojekt är djupare än så. Det handlar inte bara om enstaka lycksökare eller idémakare med bristande verklighetsuppfattning. Snarare gäller det vad vi kan kalla modellens makt över verkligheten. Då råder en samhällsanda där den (till synes) goda visionen ges makt att förändra. Den som däremot lyfter fram verklighetens begräsningar – allt från naturvetenskapens fundament till människans sätt att fungera och agera, enskilt och i grupp – blir bortviftad som bakåtsträvare och partysabotör. För att kunna förstå varför vi på detta sätt förväxlar modell med verklighet är det nödvändigt att först fundera hur man tar reda på var man befinner sig och tror sig veta, så att man sedan kan laga efter läge.
Det lätt att inse, och väl belagt inom forskning, att det vi uppfattar som verklighet i själva verket är den representation som våra hjärnor sätter samman. Inte i första hand för att den ska bli en sanningsenlig bild av hur världen faktiskt är funtad, utan för att hjälpa människan att överleva. Hur skulle det kunna vara på något annat sätt? I mötet mellan överlevare och sanningssägare vinner överlevaren alla dagar i veckan i evolutionens långlopp.
Men de verkligheter våra respektive hjärnor sätter samman ser olika ut. I själva verket vore det mycket förvånande om vi alla tolkade våra upplevelser på identiska sätt, med tanke på att vi föds som unika och varierade individer och sedan lever våra alldeles särskilda liv, vilket på många sätt sätter sina spår i hjärna och övriga kroppen. Det vore klokt om vi bättre bejakade det positiva värdet av diversitet, inte bara i naturen (inom och mellan arter), utan även bland människors sätt att se på världen.
Men denna diversitet i hur vi uppfattar världen betyder inte att man kan hitta på vad som helst. Det ingår det i det evolutionära paketet att livets tillvaro bygger på diversitet i syfte att främja anpassning till skiftande miljöer. Men det man uppfattar och gör måste alltid prövas, slipas av, och ofta förkastas, i evolutions kompromisslösa skaparkonst. I verkligheten är sanningen mycket svårfångad. Vi bör i praktiken snarare sträva efter så kallad intersubjektiv förståelse (till exempel att jorden är rund och att koldioxidutsläpp bidrar till varmare klimat), det vill säga att komma överens om att vi – tills vidare – tror att det är så det förhåller sig (veta helt säkert kan vi aldrig). Det är bättre än att försöka tvinga fram en kollektiv och absolut samsyn.
Utöver värdet av diversitet, är så kallade dynamiska effekter (saker och ting ändrar sig över tid) av grundläggande betydelse. Under senare tid har begreppet resiliens kommit att användas allt ymnigare, inte minst på klimatområdet. Enkelt uttryckt betyder resiliens motståndskraft/tålighet. Det kan handla om naturtyper eller grupper av djur, men även exempelvis organisationer, demokratiska system och digitala nätverk. Poängen är att det ska finnas en motståndskraft mot yttre och inre störningar (stressorer). Vackert så. Det är inte fel att vilja tåla mer.
Här finns goda skäl att lära av naturen hur vi hanterar klimatförändringarna. Naturen löser problemet med anpassning till föränderliga villkor på ett genialt sätt genom blind trial-and-error. Allt prövas, och det som fungerar fortlever. Problemet är att det går rätt långsamt. Vi människor kan speeda upp processen genom att konstruera teorier (vetenskap) respektive visioner (politik), men vi får aldrig glömma bort att det är verkligheten som till syvende och sist bestämmer vad som fungerar. Inte våra teorier eller visioner, oavsett hur logiskt uppbyggda de är eller hur övertygande de ter sig – The proof is in the pudding (man vet inte förrän man provat).
Tag exemplet nationella utsläppsminskningar jämfört med insatser i andra länder (så kallade Artikel 6-krediter) som är tänkta att vi ska kunna tillgodoräkna oss (upp till tre procent av totalen).
Ekonomisk teori är här mycket tydlig. Det lönar sig bäst att satsa på de utsläppsminskningar som är billigast att åtgärda. Eftersom det i princip inte spelar någon roll om vi minskar koldioxidutsläpp i Sverige, Estland eller Somalia, bör vi välja de som kostar minst oavsett var de är belägna. Är detta sant? Ja, i teorin. Men eftersom teori är alltid är en konstruerad och förenklad representation av verkligheten kan den bara utgöra en första vägledning, inte ett facit.
Så hur gör vi med utsläppsminskningarna? Det är få som förväxlar karta och verklighet, och ännu färre som hävdar att det är kartan som gäller om de två inte stämmer överens. Märkligt nog är det betydligt fler som förväxlar teori med verklighet. Om det ser billigare ut att investera utomlands än i Sverige, men svårare att bedöma så väl kostnader som utfall, bör man vara försiktig och beakta att det som är sant i teorin inte alltid klokt i verkligheten.
Låt oss avslutningsvis återvända till betydelsen av resiliens, tålighet, inom klimatpolitiken. Faktum är att vår tillvaros djupaste grund inte enbart går ut på att vara tålig. Livet i vid bemärkelse handlar inte om att bara ställa sig upp igen när man bli nedslagen och vänta på nästa smocka. Det är inte en vidare framgångsrik strategi. I stället handlar det om att lära av erfarenhet. Själva naturen, växter och djur, bygger på den enkla men briljanta mekanismen att motgång föder utveckling. Det finns inte en levande skapelse som inte följer denna ordning, som Nassim Nicholas Taleb kallar antifragile (antifragil).[1] Ting kan vara ömtåliga eller tåliga i en enkel binär uppdelning. Men så enkelt fungerar vare sig levande väsen eller system av olika slag. Snarare handlar det här om en uppdelning i tre kategorier: ömtålig – motståndskraftig – utvecklande. Varken tomatplantor eller människokroppar strävar allena efter att återställa ordningen till hur det var innan när de utsatts för skada eller stress. I stället lär de sig av erfarenheten och bygger sig lite starkare eller annorlunda för att klara sig bättre nästa gång (förutsatt att de inte blev allt för svårt skadade). Detta är att vara antifragil.
Det vi kallar evolution eller utveckling handlar alltså inte bara om selektion samt kamp på liv och död. Väl så viktigt är att lära sig och bli bättre av problem man stöter på. Endast den enfaldige fortsätter envist på samma sätt när något misslyckas. Här finns ett frö för förändrad strategi i klimatpolitiken (och gärna på andra politiska områden också). Vi ska vårda de antifragila system som finns samt sträva efter att skapa och hitta nya. Det ska handla om system som inte bara är tåliga, de ska även växa av motgångar. Vi kan bättre än att ”bara” försöka vara resilienta.
Hur vet vi då vilka system som är antifragila? Vad vi tycker oss se har inte naturen utvecklats enligt en förutbestämd plan eller vision. Detta skulle kräva gudomlig förmåga och ligger därmed bortom vad vetenskapen kan hantera. Världen är så komplicerad och mångfacetterad att det är omöjligt att i förväg veta vad som fungerar i praktiken. Därför måste en ”organisk” utveckling till, där livet och våra idéer prövar sig fram. Eftersom det mesta man prövar inte fungerar och det som fungerar oftast upptäcks av en slump, krävs en mångfald av försök och experiment som aldrig sinar. De som överlever genom att växa sig starkare genom motgångar känner vi igen som antifragila, och ger kommande generationer eller versioner möjligt att starta från en bättre utgångspunkt och därmed komma längre. Den stora fördel (om den hanteras väl) som naturen utrustat människan med är att hon inte enbart behöver förlita sig på slumpmässiga förändringar. Vi kan även simulera processer och skeenden utifrån tankar och idéer om hur vi tror att det fungerar. Men vi ska samtidigt påminna oss om att människans briljans oftast är efterkonstruktioner, då framgången inte var förutsedd.
Det ligger en betydande fara i att låta sig förföras av såväl teorier utan tillräcklig evidens (förankring i verkligheten) som av visioner av allehanda slag. Visionerna är värst, eftersom de per definition inte kan testas på verkligheten. De lever sitt eget liv, kan aldrig förkastas, och kan därmed effektivt användas för att styra människor. Eftersom verkligheten inte tillåts korrigera visionerna, måste verkligheten förändras för att det ska gå ihop. När visionen blir viktigare än vad vi erfar ligger vägen mot repression och kadaverdisciplin öppen.
Låt oss därför avstå från visioner och korta ned planer till tidsrymder som är någorlunda överblickbara. Lita hellre till hur människan alltid har lärt sig. Genom slump och någon gång listigt tänkande uppkommer nya idéer, vilka alla måste genomgå verklighetens tuffa test innan de appliceras i stor skala. Om de håller måttet får de fortleva tills vidare. Är de dessutom antifragila finns möjligheten att de med tiden utvecklas till något fantastiskt.
//Björn Hassler, professor i (samhällsvetenskaplig) miljövetenskap
[1] Taleb. Nassim Nicholas (2013). Antifragile: Things that Gain from Disorder. London: Penguin Books Ltd.