Det är inte utan att det råder en viss hets i klimatarbetet. För det första är det bråttom. Även om vi inte kommer att kunna klara 1.5-gradersgränsen till 2030, vet de allra flesta av oss att ju mindre vi gör idag, desto högre kommer berget av klimatminskningar att bli i framtiden. Inte bara att vi skjuter kostnader för åtgärder framför oss, utan även att vi antingen måste leva med än större klimatförändringar eller lägga än mer pengar på kostbara sätt att fånga in koldioxid från luften.
För det andra hävdas det allt oftare att vårt pentium inte bara handlar om hållbara energikällor. Därtill krävs en helt ny livsstil för var och en av oss. Till och med i IPCC:s senaste mastodontrapporter (dock inte i den första rapporten, den med ”riktig” vetenskap, utan i de andra, med förvillande lik utformning) får man lätt intrycket att det närmast är en självklarhet att inga domedagar kan undvikas. Därför måste vi fixa det politiska paradiset, det som förväntas infinna sig när samtliga FN:s globala mål för hållbar utveckling prickats av.
Emellertid kan det finns skäl att fundera över om snabbt alltid leder bäst framåt, och om visioner utan realism leder längre än konkreta planer kopplade till den verkliga världen som utformas med omsorg innan de sjösätts. Kort sagt, är det mest konstruktivt att skrika högst om klimatet så att åtminstone något blir gjort, eller att arbeta långsiktigt och tålmodigt steg för steg i rätt riktning (och anpassa detta arbete i takt med att utfallen blir tydliga och kunskapen större)?
Låt oss ta påståendet om att det är bråttom först. Rent fysikaliskt är det förstås sant – allt annat lika – att det blir värre om vi väntar. Detta gäller alldeles oavsett om vi ser effekterna av utsläppen som linjära (allt blir ungefär lika mycket sämre för varje tiondels grad varmare det blir) eller inkluderar brytpunkter (först kommer ingenting, sedan ingenting, sedan allting). Problemet är bara att ”allt annat lika” bara gäller i teoretiska resonemang och modeller, inte i verkligheten. Allt annat lika, kanske det vore bättre med en hastig och dramatisk omställning till ett hållbart samhälle, än att hela tiden analysera hur våra åtgärder fungerar och skynda långsamt (även om jag personligen är tveksam). Men i den riktiga världen, där allt annat inte är lika, har det stor betydelse om det politiska paket man propagerar för inte får tillräckligt gehör eller om det bygger på bristande verklighetskontakt. Då hjälper det föga att skrika sig hes om att det är bråttom.
Upp som en sol och ned som en pannkaka
På en mycket övergripande nivå kan vi konstatera att långsamma, ihärdiga och succesiva förändringar på sikt ofta leder längre än mer explosiva försök att förändra världen. Det gäller allt som oftast i naturen. Plötsliga händelser kan inträffa, men de stora förändringarna sker snarare med små steg under lång tid (se bara på evolutionens under). Bland oss människor råder ofta liknande förhållanden. Förändringar sker som regel mellan, snarare än inom, generationer. De stora teknologiska landvinningarna sker för det mesta genom successiv förfining av existerande teknik, snarare än genom innovationer som är ”färdigutvecklade” från början (de äldre av oss kanske fortfarande kommer ihåg de första ”mobiltelefonerna” med tillhörande bilbatteri och datorerna utan bildskärm).
Det kan invändas att det må vara sant att utveckling huvudsakligen sker successivt, men vad gör vi när det faktiskt är bråttom? Om vi inte har inte tid med långsamhet? Det är ett giltigt argument. Men betänk då att om det är något vi vet, är det att människan sällan förändras hastigt och bestående. Vi vet också att människor som får veta att de har fel, sällan ändrar sig bara för att ”fakta” visas upp för dem. Med tanke på att de allra flesta av oss anser sig sitta inne med den ”riktiga” sanningen, är nog benägenheten att understundom vara en smula skeptisk inte bara ett evolutionärt snedsprång. Förmodligen har det varit en ganska livskraftig förmåga, eftersom den fortfarande frodas. Oavsett vilket, gäller emellertid att realismen regerar. Verkligheten är svår att prata bort.
Vår hjärna har utvecklats för att ständigt räkna på vad den ska få kroppen att göra härnäst, att förutsäga framtiden.[1] På basis av varje människas unika hårdvara, och lika unika samlade erfarenhet, samt med hjälp av kontinuerligt strömmad information från våra sinnen (plus allehanda sensorer placerade på strategiska ställen inuti våra kroppar), fattas ständigt nya beslut. Det säger sig nästan själv att om jag (min kropp och min hjärna) på basis av mina samlade erfarenheter, information i fem kanaler (eller kanske sex, för den som har ett sjätte sinne) som strömmas i realtid, samt en närmast monstruös processorkraft kommit fram till något, så kommer sällan några enstaka uttalanden från främmande människor få mig att ändra uppfattning. Så är vi människor.
Om det förhåller sig på detta sätt, är det inte någon framgångsrik strategi för politiker att springa runt och knacka dörr för att få väljare att byta parti, så där pang bom. Knappast heller för klimatvetare att tro att sanningen allena (den egna) är saliggörande, och kommer att få hedniska ”klimatförnekare” att vända ut och in på sig själva och sina etablerade uppfattningar. Vi vet i själva verket att det finns betydligt effektivare metoder. Men dessa metoder kräver en större insats, inte minst emotionellt. Fungerande strategier som leder till att människor kan ändra sig, handlar mer om att få andra att känna att de själva kommit på hur det egentligen förhåller sig. Det handlar om framgångsrika och evolutionärt förfinade strategier som effektivt övertygar oss om att det är jag själv, inte du, som fått mig att byta fot.[2] Först då kan jag ändra mig (fast som jag ser det, tyckte jag redan så från början, så egentligen har jag inte ändrat mig).
Med andra ord, det kan vara så att de snabba genvägarna blir till senvägar, eftersom förändring måste få ta den tid den kräver för att bli bestående. Om vi vill nå framgång i klimatarbetet, är det viktigare att fokusera långsiktigt hållbar förändring än snabba puckar. Som något av en ödets ironi kan vi då konstatera att många av de mer högljudda hållbarhetsprofeterna är de som talar minst om behovet av eftertanke och grundlighet. Inte minst handlar det om det svåra i att förändra vanor. Än så länge finns inget sätt att etablera nya vanor som inte handlar om att göra samma sak många gånger. Gör vi det, kommer vår hjärna att mata in det i vårt omedvetna galleri av handlingar som vi mår bäst av att inte gå och fundera så mycket över. Att etablera nya vanor enkom genom aldrig så goda argument är däremot svårt, eller omöjligt.
När politiken blir religiös
Detta för oss över till det ofta uttalade behovet av att inte bara ställa om till förnybar energiproduktion, utan att i grunden förändra oss som enskilda människor. En sådan fundamental och hastig förändring av vad det innebär är att vara människa inträffar nästan aldrig i verkligheten. Möjligen med undantag för religiösa omvändelser, men även om sådana ibland kan leda till en stor inre tillfredsställelse, gör de sällan det konkreta livet här på jorden så mycket enklare att leva (det finns en intressant och växande forskning kring så kallad religiös politik, som handlar om när politikens mål blir verklighetsfrämmande utopier, snarare än prosaiskt lirkande och förhandlade för att nå fram till, ofta rätt alldagliga, kompromisser).
Det kanske är så att de enda som etablerar ”en helt ny livsstil” för att rädda klimatet, är de som redan tidigare närde en sådan dröm, medvetet eller omedvetet, det vill säga de redan övertygade. Kanske kände de ett sådant behov i sitt inre. Det är naturligtvis inte något dessa människor borde missunnas, men det bör inte förväxlas med att faktiskt påverka klimatförändringarna på riktigt. Vi vet att emotioner och känslor i hög grad styr våra liv, på många sätt mer än vår mer vördade rationalitet. Så är det att vara människa, vare sig vi vill det eller inte. Det innebär att det är fullt möjligt att få starka kickar av att leva ett kolsnålt och klimatvänligt privatliv, alldeles oavsett om det bidrar märkbart till att minska klimatförändringar eller inte. Det är inte effektivitet i utfall på planetär nivå som tillfredsställer våra emotionella krav på livet (även om vi ibland behöver inbilla oss det för att det ska fungera). Det handlar snarare om relevanta medmänniskors respons på mitt nya liv, som i mindre eller större grad kan ha internaliserats och blivit en del av mitt Själv. Andra får sina kickar på fina prylar, makt, status som mamma eller pappa, droger eller något annat. Det finns en oändlig variation hos oss människor, inte bara genom vilken unik genetisk hårdvara vi föds med, utan väl så viktigt genom allt som hänt oss sedan dess, och hur detta bidragit till att skulptera just mitt Jag. Det gäller inte minst vad vi gör till centrala delar av vår självbild.
Vi är mer mosaik än enighet
Givet denna astronomiska diversitet och att vi har så svårt att ändra oss (båda är delar av verkligheten), är det troligt att ropen om radikal omvändelse för klimatet kommer att skalla rätt tomma. Det har de onekligen gjort hittills, utom för spridda enklaver av hängivna apostlar och proselyter, nu för tiden särskilt vanligt förekommande i akademiska miljöer vid universitet och högskolor. För oss andra kan det finnas skäl att börja prioritera i det klimatpolitiska arbetet. Vi må understundom och lite till mans drömma om radikal förändring och att bli ”en ny människa”, men sällan förverkligas sådana drömmar (det brukar gå över rätt snabbt). Det är svårt nog att arbeta upp en vana att gå till gymmet någon gång i veckan, eller så…
Vi behöver därför dra ned på de alltmer högljudda predikningarna om en ny värld (och en ny människa), och i stället fokusera på det konkreta och att arbeta långsiktigt. Vi vet att vi behöver ställa om energikällor. Vi vet också att vissa åtgärder för att minska utsläpp och att förbättra klimatanpassning fungerar bättre än andra, men här behöver vi veta mer. Vi behöver också veta mer om varför vi inte använder de styrmedel och sätt att kommunicera med varandra som vi vet fungerar bättre. Detta är viktiga uppgifter för samhällsvetenskapliga forskare. Vi behöver också genomföra det som måste genomföras (till exempel tillräckliga och likformiga avgifter på allt som släpper ut koldioxid eller annat som påverkar klimatet, och stopp för subventioner som styr i fel riktning). Vissa sådana åtgärder kan få negativa konsekvenser för vissa grupper, men det får inte innebära att sådana åtgärder inte genomförs förrän det kan visas att de gynnar alla, helt säkert (det kommer aldrig att hända). I stället behöver sådana negativa konsekvenser hanteras på konstruktiva sätt (möjlighet till omskolning, kompetensutveckling och liknande). Sådant har fungerat förr. Det är inte konstigare än att om Riksbanken måste höja räntan, kan regeringen behöva kompensera utsatta grupper. Däremot kan inte Riksbankens beslut att höja räntan kräva en allmän omröstning, där alla röstar ja, och helst applåderar.
Björn Hassler, professor i (samhällsvetenskaplig) miljövetenskap
[1] Thomas Metzinger (2009). The Ego tunnel: The science of the mind and the myth of the self. New York: Basic Books; Andy Clark (2023). The experience machine: How our minds predict and shape reality. New York: Pantheon.
[2] McRaney, David (2022). How minds change: The surprising science of belief, opinion, and persuasion. London: OneWorld.