Självreglerande system skapar rationella lösningar
Det verkar finnas en ganska tydlig skiljelinje när det gäller hur vi människor ser på oss själva och vår omvärld. Där somliga ser det individuella intellektets och framåtandans triumf (om inte sin egen så åtminstone experters), ser andra hur den enskilda människans otillräcklighet bara kan avhjälpas i grupp. Kort sagt, tror du att begåvade ledare och experter ska lösa klimatproblemen (och det mesta annat), eller handlar det snarare om att lita till strukturer som gör att vi medelsvenssons – utan att egentligen veta riktigt hur – kan bli komponenter i naturliga eller skapade system som kan uppnå förvånande briljans? Vilka risker finns det att lita för mycket på experter respektive ”systemet” (eller demokratiskt tillsatta institutioner, för att vara lite mer precis)?
Arbete i grupp handlar i det här sammanhanget inte om samarbete, utan snarare om att storslagna resultat under vissa förutsättningar kan uppnås oberoende av de inblandades avsikt. Tag exemplet myrstackar (utan andra jämförelser mellan myror och människor). Enskilda myror är inte kända för att besitta någon högre grad av intelligens. Deras styrka handlar snarare om idogt och disciplinerat arbete. Med tanke på den blygsamma intellektuella begåvningen är det imponerande att somliga arter faktiskt förmår att skapa och upprätthålla samhällen som består av såväl boskapsskötsel som skyddande arméer. Därutöver används en form av kartverksamhet där stigar ges starkare doftsignaler ju mer godsaker de leder till. För att inte lägga alla ägg i samma korg, avdelas emellertid grupper av frifräsare som inte bryr sig om doftspåren utan i stället letar godsaker på nya ställen. Även myror behöver viss innovation för framgång.
Jämför detta med hur marknader fungerar (tills vidare utan att hänsyn tas till att även marknader behöver en kontext för att fungera väl). Här finns ingen expert som ser till att det människor vill ha också produceras. Det finns heller ingen som bestämmer hur mycket det som produceras ska kosta. Priserna bestäms i realtid genom myriader transaktioner mellan köpare och säljare. Inget tvång finns, eftersom ingen vare sig måste köpa eller sälja. Endast om både köpare och säljare anser sig vinna på transaktionen blir den av. Och det fungerar faktiskt! Helt säkert mycket bättre än de försök till planekonomisk styrning som provats på, där ”de smarta” bestämmer vad som ska tillverkas och vad det ska kosta.[1]
Eller ta exemplet forskning. Det må finnas enstaka briljanta forskare nu för tiden, men det fanns det även tidigare utan att någon forskningsverksamhet liknande den vi har dag någonsin uppkom. Vad var det som hände nu? Utan tvekan är det ”vetenskapssystemet” som har gjort att vi vet så mycket mer idag än igår.[2] Detta system innebär att det finns en slags marknad för forskningsresultat där målet är att uppnå acceptans av andra forskare. Liksom på marknader för prylar behövs föga idealitet (sådan finns säkert, men systemet är inte beroende av den). Forskaren är i behov av acceptans i sin roll som artikelskrivare, medan forskaren i sin roll som granskare av andras artiklar sällan har något emot att sätta krokben för det som inte uppfattas hålla måttet vid granskning. Systemet verkar funka rätt bra. Visserligen slinker dålig forskning ibland igenom, men eftersom det finns så många som gärna kritiserar (inte av elakhet eller godhet, utan för att man vill lyfta fram andra förslag i stället), brukar falsarier så småningom upptäckas och rensas ut. Huruvida den enskilda forskaren ser som sin uppgift att bidra till det allmänna goda eller strävar att nå framgång och kändisskap spelar strängt taget igen roll. Lika lite som vi behöver veta om konditorn brinner av välvilja eller bara vill tjäna pengar. Bullen smakar lika bra oavsett.
Eller ta exempel fristående domstolar i en rättsstat. Poängen är egentligen inte att domaren förväntas vara briljant utan snarare att varje dom på ett eller annat sätt bidrar till att utveckla och anpassa tillämpningen av lagar i takt med samhällsutvecklingen. På så sätt är även domstolsväsendet ett större system, som – när det fungerar som det ska – är långt mycket bättre och mer avancerat än vad någon enskild individ skulle kunna hitta på.
I själva verket är det så med det allra mesta. Det är sällan en innovation – pryl eller tjänst – är perfekt från början. Det krävs en första start, och sedan handlar det om långa processer av utveckling. Jämför bara de första ”mobila” telefonerna med tillhörande batteri av bilbatteristorlek med nutidens Iphone. Hur telefonerna kommer att se ut, om de finns kvar, om si så där ytterligare 40 år? Det vet ingen.
Det korta tidsperspektivens frestelser
Det låter onekligen lovande. Får vi bara till system med schyssta automatiska självregleringsmekanismer även för att hantera klimatförändringarna borde vi vara i hamn. Tyvärr är det inte fullt så enkelt, inte heller i exemplen marknad, forskning och juridik (eller i andra liknande system heller för den delen).
För det första har vi ofta har svårt att balansera nutid och framtid på förnuftiga sätt. Det är ganska uppenbart att om en omställning till kolfria energikällor ska genomföras inom in viss tidsram bör man inte spara alla åtgärder till sista minuten. För det första kommer då mer koldioxid att ha släppts ut innan vi börjar göra något åt det jämfört med om vi börjat ställa om tidigare. Ännu mer att göra, alltså.
För det andra kan de mycket omfattande åtgärder som då krävs när vi börjar närma oss deadline bli närmast drakoniska, och vi kommer då förmodligen bittert ångra att vi inte gjorde mer tidigare. Visserligen kan man invända att vi förmodligen är både rikare och har bättre teknik i framtiden, men mest handlar det nog ändå om frestelsen att vänta till imorgon med det vi borde göra idag.
Principernas ständiga underläge
Men det finns andra utmaningar som är ännu besvärligare än så kallade tidsinkonsistenta preferenser (finare ord för bristande rationalitet på grund av kortsiktighet) att hantera . Inga system är perfekta hela tiden och i alla situationer. Eftersom verkligheten verkar vara så funtad att det är osäkert om det över huvud taget existerar några exakta kopior av någonting, måste alla system förenkla för att kunna fungera. Dessutom är och förblir framtiden oförutsägbar till sin natur. Historien må vara värdefull att känna till, men den kan aldrig säga något bestämt om framtiden (betänk bara griskultingen som varje morgon fick mat av sin snälle husbonde ända till dess julaftons morgon randades och ugnen värmdes upp, vilken ingen upplyst den stackars kultingen om).
De ofrånkomliga ofullkomligheter som kännetecknar dylika självreglerande system innebär att det i enskilda fallet kan vara nödvändigt att följa systemet snarare än att göra det rätta valet just då. Detta kan inte bara uppfattas som, utan också faktiskt vara, djupt orättvist. Tydligast är nog detta inom juridiken. Antag till exempel att en tjänsteman (kan också kallas tjänsteperson av den som så önskar) deltar i en fredlig demonstration mot klimatutsläpp och därmed riskerar att hindra verksamhet som annars skulle pågå där. Denna tjänsteman förlorar jobbet och känner sig utan tvekan kränkt, kanske var det också orättvist. Lyft upp detta en nivå så kan vi landa i en rättegång där idealistiska klimatorganisationer driver ett fall mot staten. Man hävdar med bestämdhet att staten inte tar tillräcklig hänsyn till kommande generationer medborgare. Även om det inte är helt klart att staten formellt bryter mot lagen, tycker många av oss att de ändå, någonstans, har rätt i just detta fall, här och nu. Klimatförändringarna är ju så hotfulla…
Man kan ha olika uppfattningar om vad som är rätt och fel i dessa båda fall (och i de flesta andra), men faktum är att det faktiskt kan vara fel i den enskilda fallet, men samtidigt rätt i princip. Bryskt utryckt handlar det, vare sig vi vill eller inte, om att individen ibland måste offras för att systemet ska kunna upprätthållas. Detta gäller även system som vi tycker är goda och välfungerande. Det råder en genuin konflikt där det finns en motsättning som inte har något enkelt svar. Ska vi göra rätt i det enskilda fallet, eller vad som är bäst för det mesta? Så mycket förstår vi att varje gång vi gör undantag för ömmande fall kommer systemet försvagas och principerna bli allt suddigare. Detta gäller inte bara domstolar, utan väl så mycket när vi exempelvis börjar tumma på att sanning och saklighet bör gå före andra i och för sig behjärtansvärda hänsynstaganden inom forskningen. På liknande sätt innebär handelshinder och diverse icke principiellt motiverade subventioner och avgifter att grus kastas i maskineriet, vilket i sin som regel leder till att vissa gynnas, andra missgynnas, och som grupp får vi det sämre.[3]
Att detta utgör en genuin konflikt märks inte minst i modern västerländsk kultur där man nog har respekt för rättsstaten och det demokratiska ”systemet”, men säg den film där hjälten är den som försvarar principen snarare än vad som känns, och kanske också är, det rätta och riktiga för stunden. Det är inte för inte som Kapten Kirk i Star Trek är hjälten, medan Mr. Spock är mer av en rätt osympatisk kuf.[4] På något sätt hamnar det långsiktigt kloka allt som oftast i underläge mot det hjältemodiga eller det medkännande. Till och med i bibelns Gamla testamente där det annars inte alltid visas mycket pardon (om man nu ska tolka texterna bokstavligt, vilket inte är självklart) löps inte linan ända ut. När Gud ber Abraham att offra sin ende son Isak för det som är större är Isak beredd att göra detta, men Gud låter ändå Isak leva när han känner Abrahams starka tillit. Visserligen offras ju senare Jesus för att rädda människorna, men då handlar det om Guds son och inte om en vanlig dödlig människa.
Även om det är en klyscha som verkar upprepas åtminstone en gång per generation är det svårt att inte oroas över vad som nu händer i världen. Aldrig förr under de årtusenden människan funnits har det vi kallar demokrati och rättsstat, där alla människor i princip ska behandlas lika, existerat. Under ungefär ett århundrade har människan levt i sådana system i begränsade delar av världen. Parallellt pågår tilltagande klimatförändringar (utöver de mindre uppmärksammade svältkatastroferna, folkmorden, systematiska övergreppen och annat som förmodligen alltid funnits, men då utan potential att göra något åt dem).
Klimatförändringarna utgör själva sinnebilden av betydelsen av att göra rätt i princip, snarare än för stunden. Med närmat parodisk principfasthet slänger den demokratiskt valde president Trump alla principer överbord med argumentet att den som är vald att bestämma har rätt att bestämma i allt. I stunden. Och detta i det land där skyddet mot despoter var, och är, inskriven djupt i såväl dess historia som i författningen. I Europa, för att inte tala om i andra delar av världen, är trenden liknande. Principerna förkastas och despoterna låter sig krönas. Från förkämpar för minskade klimatutsläpp hörs kritik om att demokratin är ”för långsam och svag” för att rå på klimatförändringarna. Man undrar stilla: Vilken despot har någonsin gått före i klimatpolitiken, eller huvud taget någonsin slagits för det rätta i princip och det gemensamma bästa? Det ligger knappast i despotens natur att göra något sådant.
Den svåra konsten att se två världsbilder samtidigt
Thomas Sowell gav redan 1987 ut boken A conflict of visions: Ideological origins of political struggles.[5] Boken är till synes mycket enkel i sin argumentation, men förmår fånga inte minst nutidens våndor över klimatförändringarna. Sowell utgår från två visioner, eller kanske snarare världsbilder på svenska, som på många sätt fångar spänningen mellan att tro på de smarta och starka ledarna respektive de goda systemen: Obegränsade respektive begränsade världsbilder.[6] I den obegränsade världsbilden finns en underliggande uppfattning om att intelligens och begåvning är ojämnt fördelade mellan människor. Endast en mycket liten grupp av oss är tillräckligt smarta för att kunna styra och bestämma på rationella sätt. Det betyder inte att denna elit bör ta makten och förtrycka alla andra, utan snarare att de har ett ansvar att se till så att saker och ting ordnas på ett rationellt sätt så att välfärden maximeras. Sedan bör man fördela välfärden tämligen lika, eftersom man inte kan hjälpa om man råkar vara född mindre begåvad. Det kanske låter lite främmande i våra mer demokratiskt uppfostrade öron, men vid närmare eftertanke är ”experternas” roller knappast oväsentliga, i synnerhet inte när det gäller klimatet.
Den begränsade världsbilden ter sig måhända mer realistisk, men samtidigt mindre spännande. Det finns inga större skillnader mellan människor vad gäller intelligens och begåvning. De smartaste av våra närmaste artfränder befinner sig på en annan spelplan än den begränsat begåvade människan, och den mest briljanta människan har på det hela taget det mesta gemensamt med oss vanliga dödliga. Det betyder att vi inte kan förlita oss på förment briljans, utan i stället måste koncentrera oss på att etablera system och institutioner som kan åstadkomma den fungerande rationalitet som ingen enskild människa kan komma i närheten av. Planekonomin kan te sig lockande på ritbordet – inget slöseri och allt produceras i rätt mängd – men fungerar inte i praktiken. Dels är systemen för komplicerade för att kunna centraliseras, dels kommer människor inte att vara så intresserade av att producera vad det vara månde, om inte ett inbyggt prissystem ser till att man kan sälja min arbetskraft och köpa vingar för pengarna.
Denna dikotomi mellan obegränsade och begränsade världsbilder är förstås förenklad, precis som alla modeller. Sowell själv är den förste att framhålla att riktiga människor kan härbärgera olika blandningar av dessa båda världsbilder. Icke desto mindre förefaller kurvan över fördelningen vara relativt U-formad, det vill säga relativt få mitten och desto fler utåt kanterna. Eftersom det ofta är svårt att fullt kombinera betydelsen av att betona rätt i princip med rätt i det enskilda fallet, ter sig en sådan fördelning ganska naturlig.
Det kan ändå vara så att om vi ska kunna undvika att komma allt längre ned i kaninhålets polarisering måste vi anstränga oss för att vara måna både om det som är rätt i princip och det som är korrekt i det enskilda fallet. Även om de sunda institutionerna behöver ligga som grund för att vi ska kunna uppnå tillräcklig kraft och ihärdighet för att komma vidare, kan inga system bli helt automatiserade utan att perverteras. Marknaderna förutsätter privat äganderätt, regleringar av vad som är tillåtet och ett skapligt förtroende mellan köpare och säljare. Forskningssystem måste ha regler mot att förfalska och ljuga, liksom mot att inte argumentera eller kritisera osakligt. Juridiken utgår från lagar som ska vara lika för alla, men har i alla tider tagit mer eller mindre hänsyn till förmildrande omständigheter. Att stjäla av gamla och fattiga för att berika mig själv är inte riktigt samma sak som att fattiga stjäl för att rädda livet på sina svältande barn.
Klimatförändringarna utgör så komplicerade och komplexa problem i både tid och rum att vi i huvudsak måste förlita oss på de vardagliga och lite tråkiga system som bygger rationalitet och ändamålsenlighet i långsamhet. Det är det viktigaste, och där finns det gott om plats för bidrag även från experter. Den dag vi tappar taget om de goda institutionerna och vad som är rätt i princip och i stället börjar tillbe de smartaste och mest maktfullkomliga går det rakt ned i kaninhålet. Och det finns inga garantier för att ”de smarta” någonsin får upp oss därifrån igen.
//Björn Hassler 2025-03-24
[1] Doyne Farmer, J. (2024). Making sense of chaos. London: Penguin Book LTD.
[2] Rauch, J. (2021). The constitution of knowledge: A defense of truth. Washington D.C.: Brookings Institution Press.
[3] Subventioner och avgifter kan i princip motiveras vid marknadsmisslyckanden (till exempel när företag inte internaliserar miljökonsekvenser av sin verksamhet). Skatter försämrar däremot systemets funktion, men måste tas ut för att den offentliga sfären ska kunna betala sina räkningar.
[4] För den som inte känner till Star Trek är detta en gammal TV-serie (samt flera filmer) som fortfarande sänds. Den handlar om besättningen på rymdskeppet Explorer som är på ständig upptäcksfärd i rymden i syfte att kartlägga och utöka kunskapen om världsalltet och alla de aliens som finns där. Kapten Spock är född på planeten Vulcan (men med människa som mor), där benhård logik råder. Känslor göre sig inga besvär. Följaktligen anser Spock att det logiska och rationella måste råda för det allmännas bästa. Kapten Kirk däremot tvekar aldrig att sätta hela besättningen på spel för att rädda en stackare i nöd. Det behöver knappast sägas vem som är hjälten…
[5] En uppdaterad version gavs ut 20 år senare: Sowell, Thomas (2007). A conflict of visions: Ideological origins of political struggles. New York: Basic Books.
[6] ”Unconstrained versus constrained visions”.