Det är onekligen paradoxalt att klimatförändringarna – det kanske allra mest utpräglat kollektiva problem vi har att förhålla oss till – av så många uppfattas som ett ”privat” problem. Förvånansvärt nog gäller detta inte minst i Sverige, ett land som kännetecknas mer av kollektiv ängslighet och gruppolitisering än av liberal frihet under ansvar.
I normala fall är privata problem av det slag vi skapligt förmår att påverka själva om vi så önskar, som till exempel att få bättre hälsa genom mer motion och sömn parat med mindre skräpmat och nattsudd. Motsvarande gäller om vi önskar mer kunskap om världen, vilket kan erhållas genom att konsumera god litteratur, nyheter med bedömbar kvalitet och egenreflektion, snarare än TikTok, Facebook och skräp-TV. Välj själv.
Kollektiva problem går däremot inte att lösa på egen hand, utan kräver samarbete för att ha chans att lyckas. Här handlar det om fungerande mekanismer för att fatta gemensamma beslut som gör det möjligt att komma längre än vi vi förmår var för sig. Det behövs institutioner som gör arbetet professionaliserat och därmed mer motståndskraftigt mot populism och de korta perspektivens förrädiska frestelser. Inte minst behöver det finnas instrument som ger möjligheter till korrigeringar när verkligheten spjärnar emot. På marknader måste konkurrens upprätthållas för att misstag i termer av uppskattad efterfrågan och kostnader över tid ska rättas till. I demokratiska politiska system behöver man kunna rösta bort styrande utan att det blir kaos. Likaså måste ansvar kunna utkrävas i myndigheter och förvaltningar för att misstag ska upptäckas och korrigeras.
Eftersom vi aldrig fullt ut kan veta hur framtiden ser ut kommer misstag att göras. Inte nödvändigtvis för att vi är dumma, utan för att det vi tror är rätt idag imorgon kan visa sig vara fel. Det gör inte så mycket.
Bara vi har goda system för att upptäcka dessa misstag och instrument för att korrigera korrekt kommer vi att klara oss bra. De despoter eller totalitära system som utgår från att fel inte begås eftersom folket eller ledaren alltid har rätt kommer däremot förr eller senare förtvina och falla samman.[1]
Uppmärksamhetscykeln och klimatet – Går de ihop
För mer än 50 år sedan – samma år som världens första globala miljökonferens hölls i Sverige, Stockholmskonferensen 1972 – publicerade ekonomen Anthony Downs (som är mest känd som författare av den banbrytande boken An economic theory of democracy, 1957) en kort artikel i tidskriften Public Interest: Up and down with ecology – the ”issue-attention cycle”. Artikeln väckte en del uppmärksamhet när den skrevs, men har nästan mer att säga idag. Inte minst för klimatfrågan trots att den knappt var uppfunnen då, åtminstone inte på den politiska agendan.
Den till synes enkla tanken i Downs artikel bygger på observationen att samhällskriser som uppkommer med jämna och ojämna mellanrum tenderar att förändras över tid enligt ett visst mönster. Downs skrev på den tid när akademiker fortfarande gav sig vinn om att skriva begripligt, och gärna med träffande liknelser och uttryck, vilket onekligen gör analysen än mer läsvärd. Hans begrepp uppmärksamhetscykel (”Issue attention cycle”) var avsedd att vara giltig för olika typer av samhällskriser, men den fråga han ställde sig var om den stämde också för den vid en tiden ”nya” frågan om miljöproblem. Här ställer vi istället hans argumentation för att så var fallet mot frågan om den också kan användas för att bättre förstå nutidens klimatproblemen.
Uppmärksamhetscykelns fem stadier, eller rutor
På Ruta 1 befinner vi oss i en slags förproblemfas (”Pre-problem stage”). Även om krisen de facto redan är av omfattande karaktär, har kunskapen om den ännu inte nått utanför experternas seminarierum och laboratorier. Gemene man och kvinna har ännu inte förstått att det finns ett problem. Stadiet av preproblem var ganska långvarigt när det gällde klimatförändringarna, och inbegrep såväl perioder av emotsedda goda tider med allt bättre växande grödor tack vare gödande koldioxid, som gynnsammare klimat (åtminstone här uppe i norr) och befarade perioder av global nedkylning.
På Ruta 2 tar det plötsligt fart. Preproblemet växer närmast explosionsartat när aktivister och journalister gör sitt bästa för att elda på varandra. Enligt Downs kännetecknas denna fas såväl av plötslig insikt om problemets allvar, som av närmast euforiska känslor av att vi minsann kan fixa problemet. Det kan tyckas märkligt att det ska råda eufori när det handlar om en så allvarlig utmaning, men det verkar vara så att när en kris inträffar upparbetas ganska snabbt en adrenalindriven vilja att ta itu med problemet (tänk bara på Moderaternas slogan ”Nu får vi ordning på klimatet!” för inte så länge sedan). Det behövs inga större uppoffringar eller samhällsförändringar, vi fixar det!
När adrenalinet sinar byts euforin mot insikter om att det kanske inte var så lätt att få ordning på problemet som vi trodde. Farhågor om att det komma att kosta en hel del pengar och leda till avsevärda uppoffringar smyger sig på. Vi har nått Ruta 3. De tekniska lösningarnas magi, som först tedde sig så lättåtkomliga, visar sig vara behäftade med svagheter. Jätteparasollet som skulle skydda oss mot solinstrålning, kemikalierna som skulle förändra molnen och saltvattnet som skulle sprutas upp för att sänka temperaturen kanske inte löser klimatförändringarna, i alla fall inte utan betydande risker för oväntade bieffekter.
Det minskande intresset på Ruta 3 urvattnas allteftersom till resignation på vägen mot Ruta 4. Med Downs egna ord fritt översatta (som inte handlade om klimatet, men ändå kusligt nära passar in):
Tre reaktioner sätter in. Somliga tappar helt enkelt sugen. Andra upplever sig hotade av problemet och slutar därför tänka på det. En tredje grupp känner sig helt enkelt uttråkade av alltihop. De flesta människor upplever någon kombination av dessa känslor.[2]
Den tidigare optimismen från Ruta 3 krymper alltmer samman till spridda öar av aktivister som nödgas ropa allt högre för att göra sig hörda. Eller för att åter igen citera Downs talande beskrivning:
Frågan som nu knuffats ut från de som står i centrum för folks oro befinner sig i ett slags utdraget limbo – ett skymningsland av mindre vikt eller krampaktiga återspeglingar av intresse.[3]
Men det efterföljande sista steget, Ruta 5 – efterproblemsfasen – behöver inte nödvändigtvis betyda slutet på resan. Ibland har frön som såtts i djupliggande samhällsinstitutioners mylla slagit rot. Rutiner har börjat ta form, liksom planer och byråkratiska arbetsinstruktioner. En from förhoppning gror, mestadels i det fördolda och bortom partiprogram och löpsedlar, att ihärdighet kan ge resultat på sikt. Som vi kommer att se, kan denna fas otippat leda fram till en mer uthållig problemhantering som växer ur långsiktig, lågmäld pliktkänsla och byråkratisk logik snarare än av sedan länge utbrunna tomtebloss av plakatpolitik och rödkindade aktivistdemonstrationer. Men det är långt ifrån säkert. Om inte den institutionella tillväxten varit tillräckligt stark under de tidiga faserna, uppnås inte den nödvändiga stabilitet som krävs för långsiktig förändring.
Stämmer dåtidens miljöfrågor överens med nutidens klimatfrågor?
Om vi tills vidare accepterar Downs uppmärksamhetscykel som ett användbart instrument för att bättre förstå klimatförändringarna, var i cykeln befinner vi oss nu?
Har vi nått tvehågsenhetens Ruta 3 i takt med att Greta bryr sig mer om Mellanöstern än klimatet?
Börjar vi inse att det kanske är svårare än vi trodde att rå på klimatförändringarna, och dyrare?
Eller är vi kanske fortfarande kvar på Ruta 2, när det fortfarande larmas vitt och brett, men vi mest famlar när det handlar om konkreta åtgärder?
Kanske befinner vi oss redan på Ruta 4, när intresset börjar falna? Då vi något resignerat säger oss att vi väl får försöka klara oss ändå, alltmer högljutt suckande över de få larmande aktivister som fortfarande finner mening i att klistra fast sig på landningsbanor och skälla på flygresenärer?
Det är viktiga frågor, eftersom det handlar om vilken värld vi och våra avkommor kommer att bebo.
För att komma vidare i sökandet efter svar kan vi jämföra den nutida hanteringen av klimatförändringarna med hur Downs såg på 70-talets dominerande miljöproblem och på vilken ruta han menade att man befann sig på då. Downs föreslår ett knippe argument.
1. Någon borde göra något åt problemet!
Då: Miljöfrågornas raska marsch uppåt på den politiska dagordningen under 70-talet var inget att förvåna sig över. Smog i storstäder, allt mer avfall att ta hand om, oljeutsläpp i haven, DDT och andra gifter i dricksvattenkällor och störande infrastruktur utgjorde påtagliga problem som var lätta att känna av och förstå. Många började inse att ”någon borde göra något”. Problemet var bara att det inte var så lätt att göra något, eftersom problemen orsakades av sådant som vi uppskattade och såg som en del av det moderna livet. Förbättrad levnadsstandard inte minst bland ”vanligt folk” krävde energi och fabriker. Det var inga enkela val att byta ut det moderna livet mot renare miljö.
Nu: Visserligen finns det något som går under namnet nedväxt”, men få utanför universitetsvärlden har hört talas om det, än mindre praktiserat det. Även nu är det lätt att säga ”lyssna på vetenskapen” och att ”någon borde göra något”, men när det faktiskt handlar om vad vi ska göra för att minska utsläppen, är oenigheten stor. Det enda tydliga mönstret är att den som på något sätt drabbas av åtgärder som regel är emot just den åtgärden (men kanske positiv i princip). Något mindre tydligt, men ändå helt urskiljbart, är mönstret att livet helst ska fortsätta som förut, men om det kan ske med minskade utsläpp är det förstås bra.
2. Tillväxt leder till miljöproblem
Då: Den snabba ekonomiska utvecklingen efter andra världskriget ledde till vad Downs kallar Demokratins privilegium. Den välfärd som tidigare bara var tillgänglig för samhällens eliter blev nu möjlig att uppnå för stora lager av befolkningen. Men med denna ökande välfärd följde även trängsel på gatorna eftersom fler hade råd med bil, mindre frid i nationalparker och naturskyddade områden i takt med att människor fick mer fri tid, och de tidigare trankila och pittoreska resmålen fylls nu på av uppåtsträvande konsumenter. Eller som Downs uttrycker det: ”Det eliten ser som miljöförstöring är vanligt folks bättre levnadsstandard.”
Nu: Det är svårt att inte se likheterna mot förr. I takt med att inkomsterna stiger, får fler och fler möjligheter att göra och uppleva mer. Detta leder till ökade problem med koldioxidutsläpp från transporter, inte bara till och från arbeten utan även till semesterorter, fjälltrakter och sommarhus. Klimatgrupper försöker minska flygandet bland gemena man och kvinna genom flygskam, men utan större framgång (möjligen förvånande, förefaller det som om vanligt folk mästras mer än superflygande eliter i förstaklass).
Tydligast är emellertid skillnaderna mellan Nord och Syd. Fattiga gruppers behov av utveckling för att ha råd med renare energiproduktion och livets nödtorft står mot den rika världens efterfrågan av bättre bilar, längre semesterresor och konsumtion av svällande bostadsytor. Spänningarna mellan rika och fattiga länder har till viss del förblivit en del av den officiella diskursen, men så värst mycket solidaritet och rättvisa är svår att spåra när det gäller att dela varandras bördor (eller kanske ta över en del av de bördor som vi fortfarande lägger på krumma ryggar, långt bort från oss). Downs beskrivning känns med en smärre omskrivning lika aktuell då som nu: Det som rika länder ser som miljöförstöring ser resurssvaga grupper som bättre levnadsstandard.
3. Alarmister då som nu
Då: Något paradoxalt ledde inte den kraftiga expansionen av samhällsekonomin och de flesta människors högre levnadsstandard till att fler människor kände sig nöjda. Tvärtom steg förväntningarna än snabbare, vilket ledde till ett ökande missnöje med politiker och företag i synnerhet, och själva livet i allmänhet. Det må så vara att det fanns miljöproblem kopplade till föroreningar av olika slag även under 70-talet, men om man betänker hur det såg ut femtio eller hundra år tidigare med den luft människor då andades och det vatten många av dem drack, är det ingen tvekan om att det mesta blivit bättre. Men ändå, kraven och förväntningarna var ännu högre ställda. Intressant nog stod frågan om ”alarmister” enligt Downs högt på agendan redan då :
Ytterligare en orsak till det hastigt ökande intresset för miljöförstörelse är ”explosionen” av alarmistisk retorik på detta område. Enligt somliga välpublicerade experter hotas allt liv på jorden av ”miljökrisen”. Somliga hävdar att allt mänskligt liv kommer att upphöra inom tre decennier eller mindre om vi inte gör något drastiskt åt nuvarande beteendemönster.[4]
Nu: Likheterna med hur vi idag ser på klimatförändringarna är åter igen slående. Förutom tämligen marginella grupper som säger sig vilja ”leva enklare”, är aspirationerna nu liksom då högre än de faktiska välfärdsvinsterna. Bilarna ska inte bara vara elektriska (och helst två per hushåll), utan även med betydligt bättre prestanda och rikligare utrustade än det lyxigaste finrum i bättre bemedlade hemman var på 70-talet. Även på världsförbättrarfronten är aspirationerna skyhöga. Skulle målen i FN:s globala mål för hållbar utveckling uppnås finns det nog inte så mycket mer att göra, eftersom orättvisor, fattigdom, ojämställdhet, miljöproblem, klimatförändringar och mycket annat då redan eliminerats (däremot är det inte säkert att demokrati och mänskliga rättigheter uppnåtts, eftersom länders regeringar hittills inte kunnat komma överens om dessa mål).
Oron för alarmism var snarlik då som nu. Även om ingen vetenskap säkert kan säga vad som kommer att hända i framtiden (då likaväl som nu), hindrar inte detta stora grupper av människor från att ”veta helt säkert” att jorden kommer att gå under, att allting är ett påhitt av eliten, eller någonting däremellan.
4. Utdragen kris eller plötsligt slut
Då: Downs menade på 70-talet att det i princip finns två typer av samhälleliga kriser, den mer krypande varianten som långsamt gör saker och ting värre och den mer plötsliga typen som innebär ett plötsligt och oväntat slut på berättelsen om människan. Han menade emellertid samtidigt att de flesta typer av stora samhällskriser, inte bara modern miljöförstöring, tenderar att hamna någonstans emellan dessa ytterligheter. Somligt smyger sig på oss genom att vi människor – liksom grodan som sakta värms upp i en gryta och inte förstår varthän det barkar om uppvärmningen sker tillräckligt långsamt – har en tydlig förmåga att anpassa oss till sådant som i stunden inte ter sig allvarligt, medan annat kommer med buller och bång. Han menade att den form av generell kris som utmärkte åtminstone USA under denna tid handlade om gapet mellan de förbättringar som faktiskt äger rum inom många områden och hur det borde vara. I denna mylla odlades i det paradoxalas såbädd känslor av besvikelse, frustration och eroderande framtidstro.
Nu: De två typerna av kriser Downs beskriver återspeglas även i nutida perspektiv på klimatförändringarna, likt skuggor som förmörkar framtiden. Förändringar i termer av varmare temperaturer och förstärkta väderfenomen må vara aldrig så tydliga i form av statistiska samband, men icke desto mindre är de från den enskildes perspektiv smygande och svåra att sätta fingret på. Å andra sidan vet vi, även om det sällan sjunker in ordentligt, att den båge som spänns någon gång oundvikligen kommer att brista. Vi vet inte när brytpunkter kopplade till klimatförändringar kommer att äga rum, ibland inte ens om de kommer att inträffa. Detta skapar gott om utrymme för såväl frestelser att titta åt ett annat håll som lika självskadande odlande av allehanda dystopier. Det till synes växande gapet mellan hur det är och hur det borde vara som Downs uppehöll sig vid känns igen även nu. Trots att de flesta människor på jorden, om än inte alla, de facto har fått det betydligt bättre än på 70-talet – materiellt lika väl som ifråga om hälsa – sprider sig besvikelse, frustration och nedsolkad framtidstro kopplade till klimatförändringarna. Trots att resurserna och instrumenten finns, åtminstone i rikare länder, är det som att det inte riktigt går att kravla sig över tröskeln. Kortlivade infall och utfall förekommer för visso, men sällan finns den uthållighet som krävs för att en långsiktig omställning till klimatneutrala energikällor ska bli möjlig.
Därför hängde miljöfrågan kvar på Ruta 4
Den är avgörande frågan är var i uppmärksamhetscykeln klimatfrågan befinner sig. Det är en synnerligen viktig fråga, åtminstone enligt Downs eftersom den kris som befinner sig på Ruta fyra obönhörligen måste dala i intresse och landa på ruta 5 (vilket förstås förutsätter att modellen äger generell giltighet). Vad gällde miljöfrågan under det tidiga 70-talet, ansåg Downs att den befann sig på Ruta 4, det vill säga att intresset i de bredare folklagren börjar sina. Därmed var det bara en tidsfråga innan efterproblemsfasen skulle nås, då frågan i allt väsentligt somnat in eller åtminstone befinner sig längst ned på den politiska agendan.
Men Downs lade till ett viktigt ”men”. Han menade att miljöfrågan var annorlunda jämfört med många andra kriser eftersom det fanns ett antal aspekter som verkade kunna göra övergången till efterproblemsfasen tämligen utdragen:
- Relativt många miljöproblem är (än mer då än nu) relativt tydligt synliga, vilket gör att det bredare intresset kan hålla i sig längre. Å andra sida kan detta leda till att fokus läggs på de miljöproblem som syns mest, medan de mindre synliga (men kanske väl så allvarliga) ägnas mindre intresse.
- Miljöproblem tenderar att drabba de flesta människor och inte bara enskilda grupper, varför frågan är mindre ”farlig” för politiker, eftersom de inte riskerar att få enskilda starka grupper emot sig (måhända är detta argument lite väl förenklat, men kanske mer giltigt då än nu).
- Många miljöproblem är ganska lätta att koppla till enskilda ”samhällsfiender” som står mot de breda folklagren, vilket kan göra att frågan hålls vid liv längre. Med Downs egna ord:
”Denna taktik [att utse enskilda syndabockar] är särskilt effektiv om ”fienden” uppvisar extrem rikedom och makt, excentriska sätt att klä och bete sig, använder ett obscent språk eller uppvisar andra ovanliga karaktärsdrag.”[5] - I den mån miljöproblem kan avhjälpas med ny teknik, behöver inte vanligt folks grundläggande attityder, förväntningar och beteendemönster förändras speciellt mycket, vilket bidrar till att försena övergången till uppmärksamhetscykelns sista station.
- Möjligheter att flytta över miljökostnader på företag förenklar för politiker. I stället för att försöka inrätta impopulära miljöskatter som belastar vanligt folk, lägger man bördan på de aktörer som brukar vara illa sedda av miljöivrare och många andra, storföretagen. Visserligen vill dessa grupper helst att företagen ska betala för miljöskadorna ”själva”, men i slutänden blir det ändå så att dessa pålagor med få undantag leder till högre priser, vilket i sin tur betyder att vanligt folk får betala (vilket inte är mer än rätt, enligt Downs, eftersom det är de som genom sin konsumtion driver utsläppen). Poängen är att denna prisökningarna sker i det tysta, vilket kan tänkas minska trycket på att dra ned på kostsamma miljöåtgärder.
- Enligt Downs var det uppenbart att företagsintressen kan växa sig starka inom sektorer som producerar ”grön teknik” (begreppet var inte uppfunnit då, men andemeningen var densamma). Han pratade till och med om ett slags ”miljöindustriellt komplex” som en variant av samtidens diskussioner om militärindustriella komplex, ”…om vilket någon framtida [amerikansk] president utsiktslöst kunde komma att varna oss för i sitt avgångstal!”
- Slutligen kan miljöfrågan komma att stanna kvar på Ruta 4 lite längre än förväntat beroende på frågans bredd. Att ”förbättra miljön” är en så bred uppgift att antalet möjliga åtgärder är tämligen oräkneliga. Lägg därtill att ”alla” (eller åtminstone väldigt många) ofta gynnas åtminstone lite grand även av den minsta förbättring, vilket gör det svårt att mobilisera motstånd.
Sammanfattningsvis menade Downs således att det fanns en mängd skäl till varför miljöfrågan skulle hänga kvar länge innan den ofrånkomligt skulle förvisas till politikens tassemarker. Men menade han, ”man bör inte underskatta den amerikanska allmänhetens kapacitet att bli uttråkad.” De flesta människor vill heller inte gärna vara med om några genomgripande samhällsförändringar, annat än om det handlar om problem som enskilda direkt drabbas av ”…som till exempel kriminalitet och annat urbant våld.” Inte heller kunde man känna mycket hopp om att ungas engagemang skulle göra skillnad. Deras engagemang är för kortsiktigt för att kunna uppnå långsiktig förändring, delvis beroende på att de inte ”… under någon längre tid kommer ha den myckna fri tid de får under sina studieår.”
Glömde Downs den kanske viktigaste slutklämmen?
Det är fascinerande att Downs resonemang med över 50 år på nacken på punkt efter punkt kan sägas återspegla hur klimatfrågan betraktas idag. Bortsett från det befriande, men kanske också för somliga läsare provocerande språket – som näppeligen skulle tolereras idag – är det svårt att veta om vi pratar om ”då” eller ”nu”, om miljöfrågan eller klimatproblematiken.
Jag tror att det är möjligt att lära sig om samtiden genom att studera tidigare, liknande skeenden. Inte så att historien bokstavligen upprepar sig, utan snarare att liknande resonemang återkommer när tillräckligt lång tid har gått för att de som var med då inte längre är med nu. Eftersom människan är tämligen densamma då som nu, kanske det inte är så mycket att förvånas över att så sker. Å andra sidan behöver detta inte vara fel. Dåliga resonemang bör kommas ihåg för att de inte ska upprepas, bra resonemang för att de ska upprepas.
Den viktigaste lärdomen anser jag handlar om den punkt om förändringar i det tysta, som Downs nämner men inte gör någon stor poäng av. Jag tenderar att, med viss tvekan i vissa detaljer men dock, ge Downs rätt i att miljöfrågan sakta förlorat mycket av sin tidigare drivkraft och mjuklandat på Ruta 5. Men detta betyder inte att den försvunnit och inte längre är viktig, utan snarare att dess zenit passerats i sin elliptiska bana genom politikens rymder. Det mindre synliga finns kvar, miljöhänsyn har blivit mainstream på ett helt annat sätt nu än då. Då likställdes miljöintresse med nödvändighet med flum, hippies och tonårsprotester. Idag finns trots allt miljöparametrar med som integrerade delar i den akademiska nationalekonomin (bara det är något att förundras över om man betänker hur det var för bara några decennier sedan), miljökonsekvensbeskrivningar måste göras inför alla större samhällsprojekt och stora summor läggs på att minska utsläpp till luft och vatten i de flesta länder, om än mycket återstår att göra i vissa länder och inom vissa områden. Miljöfrågan har således institutionaliserats på det långsiktiga sätt som inte var fallet när Downs skrev.
Det faktum att mycket återstår att göra, bör inte alltför mycket fördunkla att mycket har skett, och att det viktigaste kanske är det som händer i det tysta. Det torde vara så, värdet av engagemanget i första hand är att dra i gång en utveckling som kan leda till mainstreaming och institutionalisering av de långsiktigt viktigaste frågorna. I de fall där kriser leder till långsiktig förbättring sker det sällan när den politiska uppmärksamheten är på topp utan senare och i det tysta, när det envetna och ofta rutinartade arbetet utförs med ansvar och av, just, rutin. Då strider man sedan länge om andra frågor på barrikaderna.
Var är vi idag?
Slutligen, var i cykeln befinner sig då klimatfrågan? Det är inte lätt att säga, men jag är beredd att argumentera för att den befinner sig efter zenit vad gäller uppmärksamhet, det vill säga på nästan exakt det ställe Downs ansåg att miljöfrågorna befann sig för femtio år sedan, på Ruta 4, på väg mot Ruta 5. Mycket tyder på att den ”uttråkning” som Downs talade om är på väg. Det kräver mycket energi att hålla sig på toppen av den politiska agendan, i synnerhet när nyhetsvärdet börjar dala. Det hjälper inte om problemen är väl så allvarliga som tidigare, om vi människor börjar känna att vi redan har hört det mesta. Kanske är det också så att den fråga som snabbt stiger på agendan, tenderar att också sjunka snabbt, snabbare än den bredare miljöfrågan.[6]
Kanske har jag fel, men om jag har rätt är poängen att det viktigaste framöver är att skyndsamt sträva efter att grundlägga robusta system för att långsiktigt minska utsläpp av klimatgaser och stärka adekvat anpassning. För att kunna uppnå detta behöver vi skifta fokus från att individer ska lösa klimatförändringarna – det kommer inte att ske – till ett kollektivt fokus där representativ demokrati syftar till att finna kollektiva lösningar på adekvat nivå (lokal, regional, nationell, EU, global).
Här handlar det mindre om att politisera än om att låta offentliga organ utveckla hållbara strukturer, självfallet inom ramarna för det ansvar och uppdrag valda politiker givits i demokratiska val.
För mycket politisering och fragmentering kan här inte sällan bli kontraproduktivt, givet att riktningen framåt är skapligt klar. Det är inte heller självklart att det så kallade kommunala självstyret utgör en god grund för en långsiktigt robust klimat- och energipolitik utifrån ett svenska nationellt perspektiv. Att skapa regler och institutioner har sin tid, att sedan låta dem arbeta utan alltför detaljerad klåfingrighet har sin.
Miljörörelsers engagemang är emellertid fortfarande viktigt för att upprätthålla förändringskraft. Men förmår vi inte att på kloka sätt skapa förutsättningar för gröna innovationer, ihärdigt upprätthållande och skapande av goda rutiner, och långsiktiga politiska beslut med god förankring ser det dystert ut. Oavsett hur mycket det demonstreras eller debatteras.
//Björn Hassler, professor i samhällsvetenskaplig miljövetenskap vid Södertörns högskola, 2024-10-25.
[1] Harari, Yuval Noah (2024). Nexus: en kort historik över informationsnätverk från stenåldern till AI. Stockholm: Natur & Kultur.
[2] “Some people just get discouraged. Other feel positively threatened by thinking about the problem; so they suppress such thoughts. Still others become bored by the issue. Most people experience some combination of these feelings.” Downs, Anthony, Up and Down with Ecology-the Issue-Attention Cycle , Public Interest, 28 (1972:Summer), sidan 40.[3] “An issue that has been replaced at the center of public concern moves into a prolonged limbo – a twilight realm of lesser attention or spasmodic recurrences of interest.” Sidan 40.
[4] “Another cause of the rapid rise in the interest of environmental pollution is the “explosion” of alarmist rhetoric on the subject. According to some well-published experts, all life on earth is threatened by an “environmental crisis. Some claim human life will end within three decades or less if we do not do something drastic about current behavior patterns.” Downs, Anthony, Up and Down with Ecology-the Issue-Attention Cycle , Public Interest, 28 (1972:Summer), sidan 45.
[5] “This tactic is especially effective if the “enemies” exhibit extreme wealth and power, eccentric dress and manners, obscene language, or some other uncommon uncommon traits.” Downs, Anthony, Up and Down with Ecology-the Issue-Attention Cycle , Public Interest, 28 (1972:Summer), sidan 47.
[6] Se vidare mitt blogginlägg från februari 2024: Klimatet – Upp som en sol, och ned som en pannkaka – Vetenskap & Politik.