Klimatet: Är medborgarråd populism 2.0?

Nu har även Sverige hängt på andra länder och genomfört ett så kallat nationellt medborgarråd, sponsrat av de dominerande forskningsfinansiärerna på miljöområdet, FORMAS och MISTRA, samt av EU (Horizon Europe). Som sig bör i dylika initiativ, deltar flera lärosäten, bland annat Stockholms, Uppsala och Lunds universitet. Tanken med medborgarråd är enkel. Man väljer ut ett tvärsnitt av ”vanliga svenskar”, preparerar dem med olika former av kunskap som arrangörerna anser vara relevanta och hoppas sedan att de kommer fram till nya och bättre lösningar på i det här fallet klimaproblematiken. För att få med de ”vanliga svenskarna” på tåget, har man bjudit dem på resa och 8 000 i reda pengar plus utgifter för eventuella omkostnader för besväret.
En fråga man kan ställa sig är: Varför tror man att de ”vanliga svenskarna” skulle komma på bättre lösningar på klimatproblemen än experter och de politiker som regelbundet ställs till ansvar för sina beslut. Så brukar man inte tänka på andra områden, eller har någon hört talas om medborgarråd om försvaret, sjukvården eller penningpolitiken?

Det anses uppenbarligen behövas en rejäl stab för att dra medborgarrådet iland. För att vara säkra på att få ordentligt genomslag i media, använder man sig förstås av professionella kommunikatörer, samt femton experter som kort presenterar ”…perspektiv på klimatfrågan och -lösningarna”, samt kändisforskare och kändiskändisar som agerar mentorer ”…för att ge stöd och inspiration under vägen.” [1] Experterna har, förutom relevant expertis, valts ut på grundval av bland annat ”erfarenhet av offentlig kommunikation, för att främja mångfald…ge en bred representation av röster och åsikter…inkluderande diskussion…och mångfald av synsätt.”[2] Hur man vägt relevant expertis mot dessa icke-vetenskapliga kriterier när man valt ut experterna framgår emellertid inte.
Man undrar i vad mån de ”vanliga svenskarnas” syn på klimatproblemen påverkas av alla dessa allehanda proffs. För påverkas måste de väl göra, varför skulle annars dessa proffs vara med?

Dessutom har man satt samman en konsultationsgrupp, som ska ge medborgarrådet ”balans och legitimitet”. Här ingick nuvarande och före detta politiker från Socialdemokraterna, Liberalerna, Centern och Vänsterpartiet, företrädare för Sametinget, byråchef från Arena (”en ideell förening som bedriver en radikal och progressiv idé- och opinionsbildning”, se arenagruppen.se), vd för Timbro och verksamhetschefen för Generation Pep. Man förmodar att det känns tryggt för arrangörerna med sådana stadiga stödförband för att valla de ”vanliga svenskarna”. Med en sådan stab tänker man sig att det är av stor betydelse hur man ramar in diskussionerna, vad man menar med balans och legitimitet och hur hårt stödstrumporna dras åt. Om jag får gissa, lär det nog ha lutat mot att mer måste göras, allt med ymnigt användande av till intet förpliktande social rättvisa som topping.
Behöver inte vara fel, men man kan undra hur stödstrumporna vinklat diskussionerna.

Med tanke på att såväl MISTRA som FORMAS är forskningsfinansiärer och att så starka lärosäten finns listade som medlemmar i programmet FAIRTRANS (som projektet medborgarrådet ingår i), får man förmoda de rätt många miljoner som satsats primärt riktats mot forskning.[3] Så brukar det vara. Men om man läser FAIRTRANS programplan (Fas 1), behöver man inte fortsätta längre än till första meningen i sammanfattningen för att förstå att det övergripande syftet med programmet är att stödja övergången till en rättvis och fossilfri framtid. Gott så, kan man tycka, men handlar det bara om politik och samhällsförändring? Eller bryr man sig även om alla lärosätens kärnverksamhet, forskning (den andra kärnverksamheten är utbildning)? Visserligen framkommer det längre fram att omställningen mot fossilfrihet ska på vetenskaplig grund, men konstigt vore det väl annars. Vem skulle skriva att förändringen ska ske på ovetenskaplig grund?

Om vi nöjer oss med att titta på projektet medborgarråd och bortser från övriga delar av FAIRTRANS, är det inte alldeles lätt att förstå vilken ny kunskap man velat få fram. Man säger sig lägga stor vikt vid att urvalet av de 60 personer som ska spegla mångfalden i det svenska samhället gått korrekt till. Detta uppnåddes genom en ”internationellt beprövad algoritm”, får man veta under Frågor och svar på FAIRTRNAS hemsida. Det kanske inte låter helt övertygande, men med ett batteri av pedagogiska diagram kan nog de flesta läsare övertygas om att man följt gängse metodologi för att få fram ett representativt urval. Detta är dock knappast något vetenskapligt genombrott, utan snarare grundläggande kunskaper på A-nivå, om man säger så.

Men om man tittar på de förslag som de ”vanliga svenskarna” kommer fram till, finner vi då någon relevant och ny kunskap? Svaret på den frågan måste bli: Nej. Bland de 22 framförda förslagen handlar det exempelvis om att grundläggande analysera behovet av kollektivtrafik, gång- och cykelvägar för att sedan optimera detta, kräva att kommuner tar helhetsgrepp vid planering, gratis kollektivtrafik för gamla och unga och liknande. Knappast någon ny kunskap, och inte heller politik så länge man inte ställer alternativa användningar mot varandra. Politik handlar inte så mycket om vad man vill ha, som att prioritera mellan olika saker man vill ha.
Om man inte får fram ny vetenskaplig kunskap, och heller inte realistiska politiska förslag, är det befogat att ställa sig frågan: Vad får man egentligen fram?

Snart sagt vad man än ska göra, måste man först ställa sig frågan: Var befinner vi oss? Utan att ha ett skapligt begrepp om var man befinner sig, vad man vet sedan förut, eller vad vi har goda skäl att tro, är det tämligen meningslöst att lägga en massa energi på att fråga vilken riktning man bör gå, vilken ny kunskap vi kan räkna med att utveckla, eller vad som skulle kunna vara sant. Detta gäller oavsett om det gäller att hitta till Säffle för en kopp kaffe eller att utveckla klimatmodeller (vilket blir mycket tydligt i alla former av ensemble-modeller, där man inkluderar alternativa utgångspunkter som ett sätt att bättre hantera osäkerheter).

Den avgörande frågan om medborgarråd som sådana, inte bara exemplet om klimatpolitik ovan, blir då: Vilken var egentligen utgångspunkten? Vad var det man ville veta när man bestämde sig för att lägga så mycket resurser, arbete och tid på ett medborgarråd? Frågan är viktig, inte minst eftersom man dessutom sätter sin trovärdighet som forskare på spel om avsikten inte är att skapa ny kunskap.

Från ett demokratiskt perspektiv är frågan än viktigare. Vilka budskap kommer ur antagandet att ett litet tvärsnitt av befolkningen kan fatta bättre beslut än de politiker vi har valt, beslut som förhoppningsvis är grundade på saklig och evidensbaserad forskning? Vad säger detta om vår tilltro till det demokratiska, representativa systemet, där vi väljer våra representanter och sedan håller dem ansvariga för hur de presterat? Vad säger det om vilken respekt vi visar de många människor som ute i våra kommuner år efter år lägger tid och hjärta på att förkovra sig och arbeta för förändringar man tror på? Tydligen inte mycket, eftersom budskapet man möts av är att en grupp ”vanliga svenskar” gör det bättre.

Jag tror inte att det finns någon illvilja bakom medborgarråd och liknande projekt att avlöva idén med den representativa demokratin. Icke desto mindre undergrävs principerna för hur demokratiska beslut fattas och nödvändigheten av inte skilja mellan makt och ansvar. Det är svårt att inte se trånandet efter den ”vanliga svenskens” uppfattning som annat än populism, där identitet går före sakliga skäl. Det må vara stora ord (för den som ogillar populism), men det finns goda skäl att välja sina utgångspunkter med omsorg. Risken att enbart förfina metoden (till exempel att nå fram till det perfekt inkluderande tvärsnittet av befolkningen och kalla dem för ”vanliga svenskar) är allestädes närvarande, men viktigare är att ställa frågan:
Vart var det vi vill, egentligen? Från det perspektivet är det närmast unisona omfamnandet i massmedia av medborgarrådets filosofi svårbegripligt, för att inte säga skrämmande.

//Björn Hassler, professor i (samhällsvetenskaplig) miljövetenskap

---

[1] Se projektet FAIRTRANS (https://fairtrans.nu/medborgarrad-om-klimatet/experter-och-radgivare/)

[2] https://fairtrans.nu/medborgarrad-om-klimatet/fragor-svar/

[3] Forskningsprogrammet FAIRTRANS erhåll totalt 40 miljoner Kr (se https://www.stockholmresilience.org/research/research-news/2021-03-25-centre-wins-bid-to-host-40-msek-research-programme-on-transformation-to-fossil-free-future.html