Detta inlägg har tidigare publicerats i Vetenskapsrådets nättidskrift Curie (2025-11-17)
De flesta skulle nog hålla med om att naturvetenskaplig forskning går framåt. Vi vet mer nu än tidigare. Vår kunskap är också mer tillförlitlig än tidigare, även om mycket fortfarande är osäkert. Bit för bit adderas forskningsresultat till tidigare forskning och ger en kumulativ kunskapsutveckling över tid.[1]
Den här utvecklingen är inte lika tydlig inom samhällsvetenskapen. Även om det finns stora variationer mellan olika ämnen, traditioner och forskargrupper, prioriteras ofta produktion av nya fallstudier. Enskilda fallstudier kan visserligen vara av stort intresse och ibland nydanande, men det övergripande resultatet blir ”lite om mycket”. Den kumulativa tillväxten av kunskap vill inte riktigt infinna sig. En relevant fråga är om det måste vara så.
Mycket tyder på att dagens finanseringformer för samhällsvetenskaplig forskning gynnar spridd, partikulär och kortsiktig kunskapsinhämtning snarare än generaliserande och kumulativ kunskapstillväxt. Ett vanligt förekommande argument för att behålla en sådan ordning är att samhällen är mer komplexa än naturmiljöer och därför inte lämpar sig lika väl för generaliserande analyser. Människans förmåga till strategiska val medför till exempel att individens agerande påverkas av vad man tror den andre kommer att göra, vilket i sin tur påverkas av vad den förste trodde att den andra skulle göra, och så vidare i en ofta oändlig kedja. Här brottas samhällsvetenskapen med betydande utmaningar. Samtidigt är dessa utmaningar just sådant som vetenskap är bäst skickad att ta sig an. Det finns ingen anledning att tro att exempelvis strategiskt beteende aldrig kan generaliseras mellan olika miljöer och kontexter.
De allt starkare förväntningarna på att projektresultat ska vara direkt användbara ökar, något paradoxalt, behovet av generaliserbarhet. Men medan naturvetarna drar nytta av kumulativ vetenskaplig lärdom använder samhällsvetarna snarare kunskap från tidigare fallstudier. Häri ligger en viktig skillnad. Det är en sak att gå från generell kunskap till specifika appliceringar, en principiellt helt annan att gå från en enskildhet till en annan. Att gå från det generella till det specifika praktiseras i professioner av allehanda slag, alltifrån läkare till stadsplanerare. Utifrån en generell, evidensbaserad kunskapsbas närmar man sig det specifika fallet för att se hur just detta avviker från det gängse. Att däremot gå från ett fall till ett annat utan en stabil evidensbaserad kunskap om hur det ”brukar” se ut är mindre lyckat.
Även om samhällsvetaren väl vet hur det förhöll sig i de fall hon tidigare studerat, finns begränsade möjligheter att bedöma relevansen av denna kunskap för det nya fallet eftersom varje fall är unikt. Risken är uppenbar att tidigare erfarenheter ges för stor betydelse och färgar av sig på det nya fallet trots att ingen i förväg vet hur lika eller olika de är. Man vet inte hur representativa respektive fall är.
Det finns därmed starka skäl i att understödja kumulativ utveckling av generaliserbar samhällsvetenskap. Det handlar om vilja. Ett första steg vore att prioritera forskningsprojekt som i stället för att leverera ytterligare en fallstudie fokuserade på insamling och generaliserande analys av tillgängliga fallstudier inom väl avgränsade områden. Utlysningarna bör ge tydliga instruktioner om att kopplingar till närliggande kunskapsområden i Sverige och utomlands prioriteras. På så sätt kan kluster över tid utvecklas där kumulativ kunskapsutveckling värdesätts.
Att det finns en stor potential i en sådan forskningsstrategi är otvetydigt. Som ett bland flera exempel kan här nämnas Elinor Ostrom och hennes kollegors arbete med att samla ihop fallstudier om gemensamt förvaltade naturresurser (CPR – Common Pool Resources).[2] Det förlänade henne inte bara Nobelpriset i ekonomi, utan än viktigare gav det upphov till betydande spridningseffekter.[3] Hennes förmåga att inte ”bara” genomföra litteraturgenomgångar utan i stället knyta ihop fallstudierna med ett väl etablerat spelteoretiskt ramverk har lett till betydande generaliserad kunskap om hur förutsättningar för hållbar hantering av naturresurser utvecklats.
Ur denna generaliserade kunskap extraherades så kallade designprinciper som givit upphov till kumulativ kunskapsutveckling av stor betydelse för väsentliga samhällsfrågor. Men även om det finns andra, liknande lyckosamma satsningar är de tyvärr alldeles för få.
Efter att i 30 år som samhällsvetenskaplig miljöforskare befunnit mig i mångvetenskapliga forskningsmiljöer har det ofta förvånat mig hur sällsynt det varit med projektutlysningar med inriktning mot kumulativ kunskapsutveckling. Det är märkligt, eftersom det här finns gott om lågt hängande frukt att plocka. För att undvika slöseri med resurser bör forskningsfinansiärer inom samhällsvetenskap i högre grad prioritera syntetiserande projekt som bygger på befintliga fallstudier och främjar kumulativ kunskapsutveckling.
Björn Hassler, professor i (samhällsvetenskaplig) miljövetenskap vid Södertörns högskola
[1] Rauch, Jonathan (2021). The constitution of knowledge: A defense of truth. Washington D.C.: Brookings Institution Press.
[2] Se till exempel Ostrom, Elinor. Governing the Commons: The Evolution of Institutions for Collective Action. Cambridge University Press, 1990. ISBN: 9780521405997; Ostrom, Elinor, Roy Gardner, and James Walker. Rules, Games, and Common-Pool Resources. University of Michigan Press, 1994. ISBN: 9780472064964
[3] Sveriges Riksbanks pris i ekonomisk vetenskap till Alfred Nobels minne.