Vetenskap och kunskap
Det är fascinerande att betrakta hur grupper av kunskapsinnehavare kämpar med näbbar och klor för att få kalla sin kunskap vetenskaplig. Och om inte det går, ska den i alla fall ges likvärdig status i paritet med vetenskap. Avsikten är uppenbar. Så länge vetenskapen anses ha tillräckligt hög status, finns det mycket att vinna på att ansluta sig. Fullt begripligt.
Problemet är bara att ju fler typer av kunskap som klassificeras som, eller jämställs med, vetenskap, desto mer oklar blir bilden av vad vetenskap egentligen är. När exempelvis erfarenhetsbaserad kunskap, ursprungsbefolkningars kunskap, lekmannamässig kunskap och annan kunskap som handlar om specifika kontexter och situationer efter egen skön blandas med vetenskap som handlar om att förstå generella mönster blir förvirringen betydande.
Som regel handlar strävan efter att uppgradera ”sin” kunskap till vetenskap om att få mer att säga till om. Eller åtminstone om att få mer uppmärksamhet. Det är liknande fenomen som när till exempel ordet ”våld” kommit att breddas från fysiska angrepp till snart sagt allt elakt men kan göra andra människor (psykiskt, ekonomiskt, kränkande med mera). På motsvarande sätt har begreppet ”säkerhet” inom internationell politik breddats från att huvudsakligen avsett militärt försvar till att inbegripa bland annat miljö, ekonomi och livsmedelsförsörjning.
Det är viktigt att komma ihåg att kritik mot att begrepp på detta sätt urholkas inte behöver betyda att de ytterligare aspekter som inkorporerats behöver vara oväsentliga. Det kan handla om helt legitima krav på att exempelvis marginaliserade eller diskriminerade grupper bör få mer inflytande, men då handlar det om politik snarare än om kunskap. Samtal och förståelse underlättas av klarhet i vad som avses med de ord vi använder. I takt med att begrepp breddas på detta sätt riskerar gränserna mellan vad vi vill veta mer om och hur vi anser att världen borde se ut blir alltmer otydliga.
Specifik kunskap
Hur skiljer sig då vetenskap från andra slags kunskaper? Egentligen är det ganska enkelt. Människans behov av kunskap har historiskt alltid varit knuten till den specifika kontext hon befunnit sig i. Fiskare har samlat på sig alltmer kunskap om hur man bäst får tag i fisk i egna vattnen. Hur det ser ut i andra delar av världen kanske man kan spekulera om, men detta har strängt taget varit oväsentligt. På motsvarande sätt har kunskap byggts upp om allt från jordbruk till byggnation och kultur. Den gemensamma nämnaren har alltid varit att kunskapen måste ha varit relevant där och då. Detta gäller även för oss idag. Just den kontext jag själv befinner mig i är nästan alltid viktigast för mig av den enkla anledningen att det är den jag kan se, höra, känna eller på andra sätt fysiskt förnimma. På liknande sätt är allt det jag upplever subjektivt, i bemärkelsen färgat av hur just min hjärna och övriga kropp är funtad, vad just jag varit med om och vad just jag tänkt för tankar. Det torde vara logiskt omöjligt att betrakta, eller på andra sätt förnimma, någonting av världen utan de modellerande och varierade sinnen vi besitter. Det vore som att tala utan språk, eller att betrakta något utifrån alla, eller inga, perspektiv. Det är, kort sagt, omöjligt.
Generell kunskap, finns den?
Det generella är något helt annat än det specifika. Faktum är att åtskillnaden mellan det specifika och generella, liksom det subjektiva och det objektiva, är ett relativt sentida påhitt. Någon sådan distinktion verkar knappt ha förekommit innan den moderna vetenskapen började ta form. Det är inte så konstigt eftersom det generella vetandet, strängt talat, inte finns. I alla fall inte annat än i våra mentala konstruktioner. När vi till exempel talar om global medeltemperatur i relation till klimatförändringar, kan vi aldrig peka på var vi kan uppleva denna så omtalade temperatur. Den finns bara i konstruerade sammanställningar och beräkningar. Det är inte konstigare än att det inte finns någon medelsvensson eller medelinkomst, utan enbart abstrakta ”medelvärden” som sällan eller aldrig har någon konkret och observerbar motsvarighet.
Det är av stor betydelse att ta till sig det faktum att medelvärden och alla andra slag av generaliseringar i grunden är främmande för oss människor, eftersom de inte finns ”på riktigt”. Vi kan inte fysiskt förnimma dem, vilket gör dem mycket svåra att hantera för oss. Tag bara en så till synes enkel sak som slumpen. Poängen med att singla slant är att det alltid blir klave eller krona, inte något däremellan. Vi må konstruera tanken att en 50-procentlig sannolikhet för de båda möjliga utfallen råder, men något 50-procentligt utfall finns inte att beskåda. Sådana finns bara som andefattiga konstruerade abstraktioner.
Två hjärnhalvor – två världsbilder
Det är fascinerande att ta del av senare forskning om hur olika våra två hjärnhalvor fungerar.[1] Höger hjärnhalva är primärt ansvarig för att hantera inkommande signaler från våra olika sinnen och att ofta snabbt som attan sätta samman lägesbilder efter bästa förmåga. Evolutionen, som alltid i första hand prioriterar överlevnad, söker snarare efter snabba och användbara bilder än exakta beskrivningar. Det lönar sig ofta bättre att vara snabb, men lite oprecis, än att vara långsam och precis. Samtidigt lär evolutionen att det inte räcker med att enbart reagera på inkommande stimuli. Där kommer vänster hjärnhalva in, som excellerar i att systematisera indata från höger hjärnhalva. Vänster hjärnhalva förenklar, beräknar och vässar språket för att kunna påverka omvärlden. Här är allt abstrakt i betydelsen att målet inte är att agera på inkommande hot, utan snarare på att simulera framtida scenarier, på att förutsäga framtida hot och möjligheter.
Den uppdelning mellan det konkreta och det abstrakta som vi upplever i vår omvärld har alltså sin direkta motsvarighet i hur våra hjärnor är konstruerade, i två olika halvor. Det finns goda skäl att förmoda att denna uppdelning visat sig vara omöjlig att helt komma runt, annars hade vi nog knappast haft den. Den stora utmaningen för oss är hur vi kan träna samarbetet mellan de båda hjärnhalvorna, att lära oss utnyttja de kommunikationskanaler som finns etablerade mellan dem.
Somliga forskare famlar förtvivlat efter förståelse i hopp om att det ska gå att ”bevisa” att just den stormen eller värmevågen orsakades av människans påverkan, medan andra inte gjorde det. Trots att det är ett hopplöst projekt. Vi kan påstå att ett visst extremväder ”nästan” omöjligt skulle kunna ha inträffat även utan mänsklig klimatpåverkan, men i den upplevda verkligheten finns inga ”kansken” eller mellanlägen, åtminstone har vi inte utrustats med några sådana sinnesorgan. I vår värld råder ”antingen eller”. Problemet är bara att mycket tyder på att lika konkret och absolut som vi upplever vår verklighet, lika fundamentalt oklar är vår värld beskaffad. Ingen forskare kan säga något som helt säkert är sant när det handlar om generella mönster, annat än i helt abstrakta konstruktioner som matematik eller logik. Det handlar alltid grader av sannolikheter.[2] Materiens innersta väsen tycks bygga på en oupplöslig kombination av obestämbarhet och konkreta utfall. Något sådant, när något samtidigt är och inte är, är närmast omöjligt för oss människor att begripa. Logiken leder oss dit, men frågan är om vår mänskliga existens någonsin kommer att tillåta oss att förstå vart vi kommit. Hur ska vi veta vad svaret på frågan betyder?
Kan AI hjälpa oss minska klyftan mellan det specifika och det generella?
Det kanske mest fascinerade med mänsklighetens senaste uppfinning, den artificiella intelligensen (AI) är inte att den är så olik oss. Tvärs om, det som gör den så skrämmande och spännande är att den liknar oss så mycket. Det ter sig onekligen en smula patetiskt när vi nedlåtande anmärker på att AI inte är mycket att hänga i julgran, när det visar sig att den inte är främmande vare för sig listiga finter eller märkliga påfund. Dessutom har den påkommits med att hallucinera. Man befarar att den skulle kunna få för sig att börja skada människor eller begå misstag. Det låter faktiskt precis som oss människor. Vi har ju knappast utmärkt oss allena genom godhjärtade gärningar, avsaknad av misstag och verklighetsfrämmande, ja faktiskt, hallucinationer.
Det är tveksamt om AI, åtminstone inte inom överskådlig framtid, kan göra något principiellt annorlunda än vad människor kan mäkta med. Men det finns två viktiga skillnader:
- AI har per definition inte samma direktkontakt med den omgivande verkligheten som människan har.
- Dess abstrakta kapacitet att kalkylera slår våra vänstra hjärnhalvor med hästlängder, den går på supersteroider.
För att återgå till hur AI skulle kunna förbättra vår hantering av klimat- och miljöproblem, handlar det inte i första hand om att hjälpa naturvetenskapliga forskare kartlägga vad vi kallar naturlagar och andra generaliserade samband (även om detta också är av stor betydelse). I stället kommer fokus ligga på att krympa gapet mellan vetenskapens generella beskrivningar och de konkreta situationer och kontexter människor och allt annat befinner sig i.
Gång efter annan uppkommer kontroverser av olika slag där forskare och praktiker munhuggs om hur det ”faktiskt är” med till exempel fiskbestånd, klimatrisker, näringsläckage från jordbruk till Östersjön, skogshantering, biodiversitet och mycket annat. Inte sällan handlar det då om att medan forskaren tenderar att betona det generella, ser praktikern till det specifika. Båda perspektiven är relevanta och nödvändiga, på samma sätt som en läkare inte enbart behöver förkovra sig i medicinsk litteratur för att ställa en god diagnos, utan även måste göra sig bekant med den specifika patienten. Detta ter sig för de flesta självklart.
Kommer vi att få se precisionsmiljöforskning och digitala habitattvillingar?
Inom medicinen intresserar man sig nu allt mer för hur olika tillämpningar av AI kan bidra till utvecklandet av så kallad precisionsmedicin och digitala tvillingar. Det duger sällan att ge alla patienter med ”samma” sjukdom likadan behandling av det enkla skälet att människor är olika. Det behövs därför en systematisk inpassning av behandlingsmetod efter den enskilda patientens genetiska profil, bakgrund, erfarenheter och personlighet för att få en så god effekt som möjligt. Först nu börjar detta bli praktiskt möjligt tack vare mer kraftfulla datorer och bättre förståelse av hur AI kan användas för att mappa upp skräddarsydda behandlingar för var och en av oss. På så sätt arbetar man praktiskt med att minska avståndet mellan det generella och det konkreta i syfte att uppnå så bra resultat som möjligt för varje behandlad patient.
Det är svårt att se några skäl till att vi inte skulle förvänta oss en liknande utveckling när det handlar om klimatförändringar och andra miljöproblem, även om sådana forsknings- och förvaltningsansatser ännu befinner sig i sin linda (om ens har kommit så långt). Nya AI-tillämpningar bör kunna vara mycket värdefulla i arbetet med att föra samman forskares generella kunskaper med specifik lokalkännedom hos brukare och andra kunskapsinnehavare i syfte att förbättra miljöförvaltning och naturvård. Men, en sådan utveckling kommer inte att ske utan betydande gnissel. Det krävs att vi forskare blir mer vidsynta och tar till oss behovet av att föra det generella och det specifika närmare varandra, utan att för den skull förringa behovet av vetenskaplig, generell förståelse. Från praktikerns sida kommer det att krävas en betydande beredvillighet och förmåga att inte förväxla enskilda sakförhållanden med allehanda egenintressen.
Det är en rimlig gissning att ett sådant nytt forsknings- och förvaltningsparadigm kommer att kräva nya institutionella former för att komma till sin rätt. Sannolikt kommer det då att vara avgörande i vad mån man lyckas hålla isär kunskap och särintressen. Den sakkunskap som utan tvivel praktiker ofta besitter måste destilleras fram och bli så fri som möjligt från politiska hänsynstaganden, särintressen och andra typer av skevheter. Fokus måste här enbart vara på konkret kunskap om sakförhållanden, medan hänsynstaganden till utsatta gruppers speciella behov, rättvisa och andra politiska målsättningar bäst hanteras i andra fora.
Naivt och verklighetsfrånvänt? Kanske, men man bör då betänka att den naturvetenskap som vi idag ser som självklar aldrig tidigare existerat i mänsklighetens historia. Vem hade innan upplysningstiden kunnat tänka sig något sådant som den moderna vetenskapen, med sitt utpräglade fokus på kombination av teori och empiri samt evidensbaserad analys?
Det blir spännande att se om AI kan hjälpa oss komma över tröskeln för att bättre kombinera generell och specifik kunskap om miljö och klimat. Det skulle onekligen vara värdefullt.
//Björn Hassler, professor i (samhällsvetenskaplig) miljövetenskap, 2025-01-08
[1] McGilchrist, Iain (2019). The master and his emissary: The divided brain and the making of the western world. New Haven: Yale University Press.
[2] Palmer, Tim (2022). The primacy of doubt. Oxford: Oxford University Press.