Under evinnerliga tider har känslor ställts mot rationalitet, som om de vore varandras motsatser. Våra känslor har ofta setts – och ses fortfarande – som opålitliga och på det stora hela mest till besvär för samhällens fortlevnad och utveckling. I bjärt konstrast står det rationella övervägandet, som utmärks av den stadiga grund varpå förnuftet vilar. Inte minst på klimatområdet framställs våra känslor inte sällan som kraftfulla pådrivare, men vanskliga vägvisare.
Frågan är emellertid om inte motsatsställningen mellan vad som är känslostyrt och vad som är rationellt leder fel. Om vi vill förstå varför vi beter oss som vi gör inför klimatförändringarna, är det en bra idé att utgå från hur vi människor faktiskt är och fungerar, i verkligheten. Åtminstone om syftet är att hitta konstruktiva vägar framåt, snarare än att skuldbelägga oss själva eller andra, eller ägna oss åt svärmerier om att vi människor på något enkelt och genomgripande sätt skulle kunna förvandla oss från loja larver till fladdrande fjärilar.
För att skapa en något mer neutral utgångspunkt, kan man rama in känslor och rationalitet lite annorlunda, och i stället använda begreppen adaptiv respektive strategisk rationalitet. Båda formerna tar utgångspunkt i olika kapaciteter som evolutionen utrustat vår hjärna med, vilka ibland lite slarvigt kallas våra ”två hjärnhalvor”. Även om det snarare handlar om olika funktioner i våra hjärnor, är det som alltid lättare att tänka konkret än abstrakt, varför två hjärnhalvor fungerar utmärkt i det här sammanhanget.
De äldre delar av våra hjärnor som har hand om emotioner, kroppsliga reaktioner, har tjänat oss väl genom historien. De bestraffar helt enkelt dåligt (inte bra för överlevnad) beteende som att vi blir hungriga när energi saknas, och belöna bra (ökar chansen till överlevnad) beteende, vi stoppar i oss mat. Men redan relativt tidigt i vår utveckling gav evolutionen oss möjlighet att moderera emotionerna. Känslor gjorde att vi kunde sätta in våra kroppsliga reaktioner i ett större sammanhang, och därmed inte bara bättre förstå oss själva, utan även vår sociala omgivning.
Samtidigt är det värt att notera att känslorna, då som nu, i hög grad styrs av våra hjärnors tolkningar av vad som försiggår i våra kroppar. Något händer i vår omvärld eller inom oss, som kräver omedelbar respons, till exempel ett rovdjur eller en hotfull människa som närmar sig, då det inte finns tid för grubblerier. Hjärna och kropp agerar blixtsnabbt och utom vår kontroll. Inte undra på att vi upplever ett behov av att förstå vad det egentligen var som hände. Det är här känslorna kommer in. Vi tolkar faran som vi just upplevt som en känsla som kan innehålla såväl belöning (jag klarade mig!) som bestraffning (undvik om möjligt fortsättningsvis att hamna i sådana här situationer!).
Utifrån ett sådant perspektiv är det svårt att se känslor som irrationella, eftersom de med största säkerhet gynnat vår långsiktiga överlevnad. Men de kan, mycket förenklat, även beskrivas som adaptiva i bemärkelsen anpassning till erfarenhet. Vi lär oss av våra erfarenheter, vilket har varit – och är – i hög grad rationellt. Vi kan därför tala om adaptiv rationalitet som en mycket betydelsefull komponent i det komplicerade fenomen vi kallar ”att lära sig något av erfarenhet”.
Emellertid kan vi även se våra känslor utifrån ett annat perspektiv, som är mer framåtblickande och än mer integrerat med den egna personen, för att inte säga strategiskt. Att kunna producera känslor som inte bara bygger på direkta emotioner, utan även lägger till kontext i form av tidigare erfarenheter, personlighetsdrag, social situation och en mängd andra faktorer, krävde tveklöst en betydande analytisk förmåga. Detta var i sanning revolutionerande, eftersom vi då kunde börja planera våra liv och, till exempel, spara föda till bistrare tider och överlista bytesdjur som uppförde sig mer enkelspårigt än vi. Vi kan här börja tala om en framväxande strategisk rationalitet.
Det är värt att här stanna upp ett ögonblick, för att lägga till det subjektiva perspektivet, min egen personliga bild av hur verkligheten är beskaffad. Eftersom ingen människa är den andra lik, i synnerhet inte när vi även tar hänsyn till den unika blandning av erfarenheter vi alla som individer samlat på oss sedan vår tillblivelse, blir med nödvändighet även vår strategiska rationalitet i viktiga avseenden unik för varje individ. Detta Själv kommer vi nog aldrig att helt kunna dela med någon annan människa, i synnerhet inte eftersom de processer som format denna strategiska rationalitet är fördolda även för oss själva. Lika lite som vi behöver förstå i detalj hur mobiltelefonen fungerar för att kunna använda den effektivt, behöver vi förstå hur vårt Själv blivit till och ständigt uppdateras, för att kunna leva våra liv. När det gäller att överleva, klarar sig den som inte slösar med sina resurser längre. Därför har evolutionen inte premierat onödig kunskap om mig själv. Inte minst vi forskare behöver påminna oss om att vi inte har formats för att finna sanningar, utan för att överleva.
Den framväxande förmågan att tänka strategiskt inom ramarna för sitt unika Själv kan enligt nuvarande forskningsläge vara ett skäl till att vi har ett medvetande, detta förundrande ”något” som vi alla är säkra på finns, men ingen vet vad det är (förmodligen har fler djur än vi medvetande, men vi kan inte veta hur detta medvetande ser ut och upplevs av dem). Enligt en framträdande forskningsriktning på området kan framväxten av medvetandet spåras till den förmåga till ”simulering” av verkligheten vi alla har för att över huvud taget kunna ta oss fram här i livet.[1] Samtidens hype över VR (virtuell verklighet) ter sig onekligen inte värst imponerande om man jämför med det mycket komplicerade och individuellt unika interface som vi alla utrustats med för att kunna orientera oss i rum och tid.
Vi kan vara ganska säkra på att forskningen bara har börjat nosa på detta interface som knyter samman människan med sin inre och yttre miljö. Men i själva verket är det svårt att tänka sig att det skulle vara på något annat sätt. Vi har våra sinnesorgan som strömmar närmast oändliga mängder data till våra hjärnor, vilken sedan blixtsnabbt bearbetar dessa inkommande data, använder dem för att på nolltid uppdatera våra tidigare erfarenheter, för att sedan koppla just de motorer som får oss att agera och reagera på vår omgivning på ändamålsenliga sätt.
Tänk dig att du inte längre ser vägen framför dig genom bilrutan, utan i stället har en framåtriktad kamera som fungerar som ditt interface mot vad som ligger framför dig. Inte finns det då några skäl till att tekniken inte över tid skulle bli allt bättre på att anpassa bilden framför dig, inte till att ge en så naturtrogen bild som möjligt, utan så att du bättre ser det du behöver se. Det skulle onekligen spara ett antal liv om året om älgar, rådjur och grävlingar gavs klatschiga färger lätta att se, onödig information filtrerades bort, snöflingor doldes och ljusen från mötande bilar anpassades till vad som passar dig (eftersom detta åstadkoms i din display kan mötande bilister utan vidare behålla helljuset på). Precis som det mesta annat vi ”kommer på”, har naturen sedan länge löst problemet.
Tänk vidare att du är på resa inte bara i rummet, genom geografin, utan även i tiden. Du kan stanna upp din rumsliga resa, men tiden rår du inte över och därför inte heller att omvärlden, och du själv förändras allteftersom. För att över huvud taget kunna orientera dig, behöver du en karta för att jämföra dina sinnesintryck med. Du kan då börja orientera dig så smått. Men kartan behöver även matcha din resa i tiden, och formas därför till en tunnel du rör dig igenom. För att göra det än mer verkligt, behöver denna tunnel bli helt omslutande, och därifrån är steget inte långt till att låta dig tro att det som suggereras fram är det verkliga, av det enkla skälet att det har hjälpt dig att överleva. Det är inte så hemskt mycket konstigare än när vi tittar i moderna elektronmikroskop för att se de minsta beståndsdelarna eller de senaste teleskopen för att spana mot tidens början, där bilderna vi ser inte motsvarar hur det ”faktiskt” ser ut, utan snarare vad som bäst passar våra sinnen och sätt att tänka.
Vad har då denna vår inbyggda virtuella verklighet kopplat till ett sofistikerat interface att göra med hur vi förhåller oss till klimatförändringarna, och om känslor kan vara rationella? En hel del, visar det sig.
För det första bör vi komma ihåg att de rådata som produceras av våra sinnen och matas in för vidare bearbetning ofta har tagit vägen över våra känslor. Våra känslor kan ses som tolkningar av emotioner, där jag (min hjärna) försöker förstå varför kroppen reagerade som den gjorde, och vilka lärdomar vi kan dra av detta (huvudsakligen utom vår kontroll). Det ter sig tämligen rationellt, givet den hårdvara vi fötts med och de tidigare erfarenheter vi har, givet att målet är överlevnad. Vi har under årmiljoner utvecklat denna adaptiva rationalitet. Men vi har även – i den senare utvecklingen – utvecklat en strategisk rationalitet, som ger oss möjlighet att reflektera över hur vår adaptiva rationalitet fungerar. Ett sätt att sätta ord på denna reflektionsförmåga är att beskriva det som att vi har fått möjlighet att laborera med inställningarna i vårt interface till inre och yttre världar. Vi kan då simulera vad som skulle kunna hända i framtiden om vi strategiskt ändrar något i vårt beteende (till exempel gör vårt hus mindre sårbart för eventuella översvämningar framöver). Därmed finns en potential för att agera med framförhållning, även i relation till klimatförändringar.
För det andra, innebär detta inte att klimatproblematiken är löst. En grundläggande utmaning för oss människor handlar om balansen mellan värdet av att kunna simulera alternativa framtider och betydelsen av att hålla oss inom de ramar som verkligheten bortom vår kontroll stipulerar. Det kan handla om drömmar (där evolutionen har satt bojor på konsekvenserna av våra simuleringar i form av tillfällig oförmåga att fysiskt leva ut de äventyr vi drömmer) eller fysisk sjukdom, men det kan även handla om fantasier, religiösa föreställningar och liknande som inte är avsedda att vara direkt kopplade till verkligheten, så som vi möter den här på jorden.
För det tredje innebär vårt individuella Själv att vi inte kan räkna med att fullt ut kunna förstå varandra. Även om vår simuleringsförmåga kan hjälpa oss en bit på vägen, krävs även empati och ödmjukhet där förståelse inte är möjlig. Vi behöver också bli bättre på att förstå att samarbete – helt nödvändigt för att rå på klimatförändringarna – mer ofta än sällan bygger på gemensamma intressen, snarare än på själars förening. Det är ju faktiskt ganska få framgångsrika grupper som består av helt lika individer. Det är inte ens önskvärt. Det viktiga är snarare hur gruppens medlemmar kompletterar varandra och därmed når längre. Bagaren stiger inte upp tidigt på morgonen för att baka bröd till sina kunder av godhet allena, utan för att tjäna sitt levebröd, lika lite som putsarfisken hjälper större bröder med kropphygienen för att vara schysst, utan för att överleva. För övrigt, vem skulle vilja ha ett fotbollslag med enbart vänsterbackar?
Det finns idag en flora av visioner av en ljusare framtid utan vare sig klimatförändringar, miljöproblem eller mellanmänskliga förvecklingar, inte minst inom samhällsvetenskap och humaniora. Det kan för visso vara en lisa för själen att trösta sig med sådana visioner, men vi måste komma ihåg att de inte ska förväxlas med realistiska färdplaner för klimatarbetet. Människan har i alla tider ägnat sig åt religiösa föreställningar, drömmar om att människor skulle vara annorlunda skapta och fantasier om ett annat, bättre liv. Detta är gott och väl så länge vi vet vad de är avsedda för. Men när det handlar om de konkreta klimatförändringarna, måste vi knyta an till verklighetens realism för att kunna nå framgång. En sådan realism bygger med nödvändighet på faktiska erfarenheter, där nya tekniker och förhållningssätt ständigt prövas mot verklighetens obändiga villkor. Lika lite som de mycket sofistikerade traditionella klädesplagg som tillåtit människor att leva i såväl extrem hetta som bister kyla, har våra moderna accessoarer som Iphone och internet inte handlat om någon enskilds snilleblixt, utan om succesiv förfining av det som i förstone var ett spel av slumpen, ett resultat av trial and error, eller någon gång emellanåt en ny, trevande idé. Detta bör vi beakta i klimatarbetet, där vi borde göra det vi tror är klokt i nuet, succesivt uppdatera vår bild av verkligheten genom erfarenhet, och steg för steg gör saker och ting lite bättre. I en sådan vandring, som i själva verket är de mångas varierade exkursioner i delvis avskärmade, subjektivt färgade livsrum, kan känslor fylla sin viktiga funktion att dekorera vars och ens liv med mening och glädje. Vart den resan bär oss som människor vet vi inte, men så mycket kan vi säga att den blir ljusare ju fler havererade visioner och totalitära genvägar vi lyckas undvika, eller i alla fall parera.
/Björn Hassler, professor i miljövetenskap, 2023-09-26
[1] Metzinger, Thomas (2010). The Ego Tunnel: The Science of the Mind and the Myth of the Self. New York: Basic Books.
Fast långtifrån all utveckling handlar om samarbete i utgångspunkt av egenintresse hos individer enskilt eller i grupp. Det är ju något som ekonomer hittat på. En ledning kan och bör ibland förbjuda t.ex bilar utan katalysator ( Kalifornien på 90- talet, om jag inte minns fel). Oavsett vad t.ex bilindustrin tycker om det. Och kanske kunde man satt ett stoppdatum för fossildriven fordonsflotta överhuvudtaget, för många år sedan, om man inte varit så rädd för att styra starka ekonomiska särintressen så som oljeindustrin. Med tanke på att elmotorn och batterier funnits ett tag, hade man inte utvecklat tekniken om incitament funnits, mycket, mycket tidigare?
Hej Karl!
Det är riktigt att antagandet om rationella och egenintresserade individer och vinstmaximerande företag är något som ekonomer hittat på. Precis som att alla teorier också är påhittade av människor.
Absolut att det finns skäl att förbjuda beteenden i många fall. I demokratiska länder finns det ju processer för detta, att kunna fatta tvingande gemensamma beslut, med förhoppningsvis god legitimitet. Men det motsäger inte nödvändigtvis egenintresse . Jag kan tycka att det ligger i mitt intresse att fatta ett sådant beslut, om det inte går att få avsedd förändring till stånd på annat sätt. Det kan också vara värdefullt om regeringen går före med beslut, men när det gäller ny teknik etc är det svårt för politiker och myndigheter att bestämma teknikvalet etc, eftersom man har för lite kunskap. Därför kan det vara bättre att sätta press genom tex koldioxidavgifter, så får man sedan se hur företagen, av egenintresse, försöker minska sina kostnader genom ny teknik, organisation eller på annat sätt.