Det har nog inte undgått någon att frågor om inkludering, rättvisa, jämställdhet och mångfald har avancerat betydligt på agendor av olika slag. Inte minst gäller detta vetenskapen, där krav och förväntningar på ”rätt” fördelningar mellan olika grupper uttrycks i allt klarare termer. Tveklöst är sådana övergripande aspekter av rättvisa utfall viktiga, men de är icke desto mindre ofta utmanande att hantera i praktiken. Hur gör man när olika värden står mot varandra, vilket rimligen betyder att prioriteringar och avvägningar krävs? Vad är klokast om det visar sig att mångfald inte på något enkelt sätt gynnar vetenskaplig kvalitet? Bör vi boosta mångfalden även om det riskerar att leda till negativa effekter åtminstone på kort sikt? Eller är det klokare att enbart arbeta mot diskriminering och hoppas att detta på längre sikt jämnar ut skevheter i utfall? Kan vi utgå från att utfall i termer olika gruppers publiceringar av artiklar eller erhållande av forskningsmedel bör motsvara respektive gruppers relativa storlek? Är det självklart att rättvisa mellan kvinnors och mäns framgångar alltid sätts till 50/50, eller kan ”ojämna utfall” bero på annat än diskriminering? Detta är känsliga frågor, men de är alltför väsentliga för att inte diskuteras på ett öppet och uppriktigt sätt.
En minst sagt livlig diskussion har dragit igång i främst anglosaxiska vetenskapliga sammanhang, som handlar om att tidskrifter kan kräva att forskare kan få finna sig i att redovisa hur man arbetat med att få med fler referenser i sina artiklar från ”underrepresenterade” grupper. På motsvarande sätt uppmanas forskaren att föreslå granskare från sådana grupper, och inte tidigare enbart utgå från relevant expertis och kompetens. Mig veterligen har denna diskussion än så länge inte på allvar tagit fart i Sverige, men eftersom forskare som regel publicerar sig i anglosaxiska tidskrifter är det nog mest en fråga om tid. Det blir intressant att följa hur dessa tankar landar i den svenska kontexten, inte bara inom interna forskardiskussioner utan även i den mer allmänna samhällsdebatten. Hur gör vi när kvalitet och kompetens inte självklart gynnas av politiska ambitioner att uppnå ”rätt” fördelningar och numerisk jämställdhet i utfall? Detta handlar inte bara om forskarvärlden, utan väl så väsentligt om hur människor utanför akademierna ser på vetenskapens roll i samhället.
Så bör vetenskapliga publicister agera (eller?)
Det är värt att notera att kravet på att bli mer inkluderande i vetenskapliga artiklar inte enbart rör tidskrifter inom humaniora och samhällsvetenskap, utan även de som ges ut av ”tunga” organisationer inom naturvetenskap. Ett exempel som figurerat i debatten är Royal Society of Chemistry (RSC) med huvudsäte i London och filialer i USA, Kina och Indien. RSC ger ut betydande tidskrifter, anordnar stora konferenser och delar ut medaljer för vetenskaplig excellens inom kemiforskning. Enligt organisationens grundläggande målsättningar ska man:
- Främja och uppmuntra tillväxt och tillämpning av vetenskap genom spridning av kunskap om kemi.
- Tjäna allmänintresset genom att agera i en rådgivande, konsultativ eller representativ kapacitet i frågor som rör vetenskap och praktisk användning av kemi.[1]
I en direkt kommentar till detta på sin hemsida, säger man vidare att:
- Som en auktoriserad organisation har vi en särskild status med en överordnad plikt att tjäna allmänintresset samtidigt som vi förblir helt objektiva.
Det låter betryggande. Man får förmoda att man menar att allmänintresset bäst främjas genom ambitionen att ”förbli helt objektiva”, även om detta kanske snarare får ses som ett ideal än som en bokstavlig beskrivning. Och så var det nog tidigare.
Men när man läser vidare i RSC:s instruktioner till forskare som vill publicera sig i tidskrifterna framgår det med all tydlighet de förväntas anstränga sig ordentligt för att bidra till politiska målsättningar:
Författare uppmuntras att föreslå ett mångsidigt urval av granskare. Framsteg har gjorts när det gäller kön, men det finns fortfarande utrymme för förbättring. Att öka andra former av mångfald (t.ex. ras och etnicitet) är fortfarande en prioritet. Vi påminner ständigt styrelseledamöter, granskare och personal om att vara medvetna om sina omedvetna fördomar när de väljer granskare och fattar beslut. För att hjälpa till att hantera potentiella fördomar behöver vi mäta om det finns fördomar och var de förekommer i publiceringsprocessen. Detta gör det möjligt för förlag, redaktionella beslutsfattare, författare och granskare att identifiera och vidta genomförbara, specifika åtgärder för att förbättra inkludering och mångfald. Vi samlar redan in data om kön, ras och etnicitet via redaktionshanteringssystemet (i vårt fall ScholarOne).
Det handlar alltså inte bara om att föreslå granskare som kan ämnet, utan förslagen ska därutöver bidra till större mångfald. Det senare är ”prioriterat”. Det är också intressant att man ”ständigt påminner” granskare och andra inblandade i publiceringsprocesser om att ”vara medvetna om sina omedvetna fördomar” (hur detta ska gå till kan man undra, men man får väl förmoda att man ska ta för givet att RSC sitter inne med den rena sanningen, fri från fördomar, så om man undrar får man väl fråga dem).
De ökande kraven på inkludering och mångfald gäller emellertid inte bara RSC. Man har dessutom slagit sig samman med 56 andra publicistorganisationer vilka tillsammans sägs representera över 50 000 tidskrifter. Under parollen ”Vi är medvetna om att det finns fördomar i vetenskaplig publicering och vi åtar oss att granska våra egna processer för att minimera dessa. Vi kommer att samla våra resurser, expertis och insikter för att påskynda förändring av forskningskulturen” har man kommit överens om följande fem ”minimistandarder”:
- Säkerställ att inkludering och mångfald integreras i publiceringsaktiviteter och strategisk planering.
- Arbeta för att förstå den demografiska mångfalden hos författare, redaktionella beslutsfattare och granskare, såsom kön, geografi och etnicitet.
- Erkänn de hinder inom publicering som författare, redaktionella beslutsfattare och granskare från underrepresenterade samhällen upplever och vidta åtgärder för att hantera dem.
- Definiera och kommunicera de specifika ansvar som författare, redaktionella beslutsfattare, granskare och personal har gentemot inkludering och mångfald.
- Granska och revidera vid behov processor för utnämning av redaktörer och redaktionsstyrelser för att fånga upp en så bred pool av talanger som möjligt.[2]
Avslutningsvis uppmanas sammanslutningens organisation att:
Rapportera offentligt om framsteg inom inkludering och mångfald i vetenskaplig publicering minst en gång om året.
Alternativa förklaringar till ”skeva” utfall
Det pågår inom stora delar av akademin en myriad olika diskussioner om huruvida det är rätt att aktivt arbeta för att vad som uppfattas som missgynnade grupper ska få extra stöd för att medverka i olika sammanhang. Få torde förespråka diskriminering, vilket torde betyda att den intressant frågan är huruvida det är det rätt att aktivt agera för att uppnå jämnare utfall (till exempel 50/50 för kvinnor och män) till dess att den sökta fördelningen uppnåtts, eller om det snarare är rätt att motarbeta diskriminering och sedan låta utfallet bli som det blir. Eller mer bryskt uttryckt: Är det rätt att diskriminera för att uppnå jämnare utfall?
Den första frågan man då bör ställa sig är rimligen: Hur vet vi att ett numeriskt ojämnt utfall orsakats av diskriminering?
Det torde vara uppenbart att utfall som avviker från procentuell andel av populationen inte alltid betyder att diskriminering är orsaken. Få skulle till exempel hävda att vita män diskrimineras inom amerikansk basketboll eller proffsboxning, trots de ojämna utfallen till vita mäns nackdel. Det är förmodligen inte därför fördelningen är ojämn. Snarare handlar det nog om mer komplicerade orsakssamband mellan diskriminering och möjligheter till olika karriärvägar. Ärligt talat är det nog till och med rätt ont om vita män som driver kampen för rättvisa på den fronten
Det är förmodligen inte heller diskriminering av högerfattade tennisspelare som gör att vänsterfattade är mer framgångsrika i förhållande till deras andel av befolkningen.
Dessa enkla exempel visar det tämligen självklara att ojämna utfall inte nödvändigtvis beror på diskriminering av den ena eller andra gruppen, åtminstone inte i form av några enkla orsakssamband. Det är emellertid viktigt att skilja mellan dessa båda exempel, eftersom det ena (basket och proffsboxning) kan misstänkas åtminstone delvis bero på mindre diskriminering av främst afroamerikaner inom dessa områden än inom många andra, medan det andra exemplet (tennis) förmodligen handlar om att vänsterfattade har en fördel i en värld där de flesta är högerfattade (Good for them, som någon från det stora landet i Väst kanske skulle säga).
Ett tredje exempel handlar om det faktum att 82 procent av nu verksamma veterinärer i Sverige är kvinnor (i Finland är de ännu fler, 93 procent).[3] Beror denna uppenbara ”snedfördelning” på att män diskrimineras? Detta går inte att utesluta, men det torde också vara fullt möjligt att veterinäryrket av något skäl lockar fler kvinnor än män. En skillnad i intresse, helt enkelt. Det behöver inte vara så, men att påstå att det inte kan vara så verkar svårt att hävda.
Därmed har tre tänkbara orsaker till ojämna utfall identifierats:
- Vissa undergrupper har sämre naturgivna förutsättningar än andra att lyckas (exemplet vänsterhänta tennisspelare). Orättvist kanske, men så är livet.
- Någon eller några grupper diskrimineras i förhållande till andra, vilket kan leda till att dess representation blir lägre än dess procent av relevant population (exemplet amerikansk basketboll och boxning).
- Somliga grupper kan vara mer eller mindre intresserade av vissa yrken eller andra livsval vilket kan leda till en avvikande representation jämfört med dess andel av hela populationen (exemplet veterinärer).
Ickediskriminering eller utfall i första rummet?
Den viktiga frågan inställer sig härmed huruvida de ”ojämna utfall” som anses råda inom forskningspublicering (inklusive val av sakkunniggranskare och, som det verkar, även publicering och referenser) kan kopplas till någon eller flera av de tre typerna av orsaker ovan.
Den första orsaken, vänsterhänta tennisspelare, bör förmodligen ses som irrelevant. Visserligen råder det inga tvivel om att det finns stora naturgivna skillnader mellan individer, men det finns knappast skäl att förmoda samband på gruppnivå som handlar om kön, kultur, hudfärg eller liknande. Alternativt kan man argumentera för att vi i så fall väljer att bortse från sådana skillnader, även om detta i så fall kommer att orsaka en viss diskriminering av grupper som på gruppnivå eventuellt har större talang och/eller fallenhet.
Den andra orsaken, färgade basketspelare, är mer komplicerad. Vi kan inte utesluta att det förekommer diskriminering mot vissa grupper, och att detta i så fall leder till skevheter och ”ojämna” utfall. Här finns det skäl att vara bekymrad, men den viktiga frågan är om det är rätt att diskriminera individer i grupper som är överrepresenterade till förmån för individer i underrepresenterade grupper. Här introduceras i så fall avsiktlig diskriminering av enskilda individer (och belöning av andra). Detta minskar förmodligen ojämnheten i utfall, men ökar sannolikt diskrimineringen, eftersom det är omöjligt att ge någon fördelar utan att detta innebär att någon annan drabbas av nackdelar. Den enskilda individen kan knappast läggas till last att den grupp man tillhör är överrepresenterad. Här handlar det alltså om ett val mellan jämnare utfall och diskriminering.
Den tredje orsaken, veterinärexemplet, pekar på möjligheten att det finns skillnader i intresse mellan olika grupper. Det är uppenbart att somliga anser att det inte bör finnas några sådana intresseskillnader mellan exempelvis kvinnor och män, men det betyder inte nödvändigtvis att verkligheten är beskaffad på detta sätt. Det torde ligga på de som anser att sådana ”skeva” utfall som i veterinärexemplet inte beror av skillnader i intresse att påvisa vilken form av diskriminering det i så fall är som ligger bakom de oönskade utfallen.utfallen.
Arbeta aktivt med att undanröja diskriminering, och acceptera sedan utfallen (utom ibland)
När det gäller frågan om eventuella skevheter i forskarvärldens publiceringsprocesser är det värt att först notera betydelsen av så kallade automatiska korrigeringsmekanismer.[4] På liknande sätt som konkurrens mellan företag tvingar fram anpassning till marknadens krav, bygger den moderna forskningen på konkurrens inom fastlagda institutionella ramar. Vetenskapens kumulativa utveckling mot alltmer precis kunskap bygger mindre på enskilda snillen och mer på det maskineri som innebär att forskares artiklar måste testas i ljuset av kompetenta kollegors ögon. Dessa kollegor kan ha mycket att vinna på att kritisera icke vederhäftig forskning.
Vad som driver forskaren – kunskapstörst, ära, pengar eller något annat – är däremot oväsentligt, så länge maskineriet leder till att undermåliga artiklar rensas bort, eller åtminstone dalar på forskningsagendan. Systemet är för visso långt ifrån felfritt, men ändå avsevärt mer pålitligt än om det blott byggde på förmodad altruism och samhällsnytta. Detta betyder att det finns krafter som motverkar snedvridning inom den internationella forskningen, inklusive jämställdhet och bristande diversitet, och förhoppningen är därmed att kvalitet vinner i längden, avsett vem som ligger bakom den.
Sammanfattningsvis kan det konstateras att frågan om diskriminering och eventuella skevheter inte är så analytiskt komplicerad. Utfall som inte stämmer överens med gruppers procentuella andel kan antingen bero på diskriminering eller skillnader mellan grupper i fråga om intresse. Någon annan förklaring är svår att se (om vi utgår från att talang och fallenhet inte systematiskt varierar mellan grupper). Vi kan utgå från att diskriminering förekommer i större eller mindre omfattning i de flesta sammanhang, att inte alla människor får likvärdiga möjlighet att publicera en vetenskaplig artikel i en etablerad tidskrift. För alla oss som anser att all form av diskriminering bör bekämpas finns det onekligen mycket kvar att göra.
Men när det gäller vetenskap är problematiken långt ifrån enkel. Om vi tror att det vetenskapliga systemet fungerar tillräckligt väl för att för det mesta kunna sortera ut mindre lyckade bidrag, finns det starka skäl att undvika positiv särbehandling eller på andra sätt underlätta för individer från underpresenterade grupper. Varje gång vi gör en sådan ”korrigerande insats” diskrimineras någon som inte tillhör en underrepresenterad grupp, och som förmodligen presterat bättre. Genom att upprätthålla konkurrens och stabilitet för det vetenskapliga systemet stimulerar vi kunskapsutveckling på ett effektivt sätt. Om vi inte bedömer att systemet fullt ut kan hantera skev input och sortera agnarna från vetet, bör vi engagera oss i arbetet för icke-diskriminering snarare än att angripa symptomen.
Väl fungerande automatiska korrigeringsmekanismer kan fungera bra. Det funkar liksom inte något vidare att kvotera in vita män i basket eller fotboll. Är det tillräckligt viktigt att prestera har man inte råd att inte ta ut de bästa. Så borde det vara även inom vetenskapen, kan man tycka.
P.S.
I vissa situationer kan det möjligen vara motiverat att diskriminera. Det handlar då om att konstruera jämnare utfall för att minska risken för att tredje oförskyllt. ska drabbas Om det till exempel anses vara pedagogiskt värdefullt att ha fler män inom barnomsorg och skola, kan man tänka sig att särbehandla män i syfte att uppnå fördelar för tredje man (pojkar i barnomsorg och skola). Bättre vore dock förmodligen att på andra sätt uppmuntra män att välja en sådan yrkesbana, men hur detta ska kunna åstadkommas utan att därmed de facto diskriminera kvinnor är en svår nöt att knäcka. Kanske handlar det helt enkelt om en målkonflikt, där politiska val mellan diskriminering och neutralitet gentemot tredje man måste fattas. Men att låtsas som att diskriminering då inte finns är ingen bra idé, eftersom detta gör det svårare att förstå vad det faktiskt handlar om.
//Björn Hassler, professor i (samhällsvetenskaplig) miljövetenskap
[1] Samtliga citat är översatta från engelska av undertecknad, med viss hjälp av MS Copilot AI-assistent.
[2] Joint commitment for action on inclusion and diversity in publishing
[3] https://www.veterinarmagazinet.se/2024/02/europas-veterinarer-kartlagda/
[4] Rauch, Jonathan (2021). The constitution of knowledge: A defense of truth. Washington D.C.: Brookings Institution Press.