För den som är mer intresserad av att förstå varför vi tycker så olika om klimatförändringarna än att gräva ned sig allt djupare skyttegravar, finns det goda skäl att fundera över hur vi människor hanterar det enskilda respektive det generella. Den allt djupare och mer intresseväckande neuropsykologin och dito filosofin har vecklat ut sig betydligt under senare år. Snarare än att skilja mellan å ena sidan känslor och emotioner (dåligt) och å andra sidan rationalitet (bra), ter det sig nu på många sätt mer intressant att skilja mellan hur våra känslor reagerar starkast på det konkreta och nära, medan det abstrakta hjälper oss att blicka framåt och simulera alternativa framtider, såväl för oss själva som för de samhällen vi tillhör och de grupper vi sympatiserar med. Det blir allt svårare att visa att det ena väger tyngre än det andra, när vi försöker förstå hur vi hanterar klimatförändringar.
Trots rationalitetens och generaliserandets primat i den moderna västerländska kulturen och alla de framgångar den moderna vetenskapen skänkt oss, är utgångspunkten att emotioner och känslor är det som i grunden styr oss rimlig. Detta intrikata, men ändå förrädiskt enkla, system av belöningar och bestraffningar har genom årmiljoner förfinats i ett enda syfte, att premiera överlevnad. Skälet till att överlevnad spelat större roll än sanning, kärlek eller något annat är att lika lite som ett företag kan överleva utan vinst, kan inte livets gener föras vidare utan att dess bärare – den enskilda människan – lyckas producera en ny generation bärare.
Verkligheten känns, luktar och smakar. Den ger ofta omedelbar respons i syfte att korrigera oss. Ett sätt att glänta på locket över denna ständiga källa till utveckling genom erfarenhet, är att prova tanken att varenda rörelse vi gör, varje tanke vi formulerar och varje inre sensor som reagerar, utgör delar av ett kontinuerligt och vidunderligt lärandemaskineri i vilket det mesta pågår bortom vårt medvetande. Ett maskineri som inte bara förändrar varje människas framtid, utan även människorasens vidare öden och äventyr.
Denna direktkontakt med såväl inre som yttre världar har emellertid kompletterats med utvecklingen av en modererande funktion, som handlar om att ta ett steg tillbaka från det direkta, att söka mönster och att generalisera. Tag bara exemplet ”global medeltemperatur”. Vad är ens en ”medeltemperatur”, för att inte tala om en global sådan? Ingen har sett den, ej heller känt den. Strikt talat finns den inte, annat än som en abstrakt konstruktion. Vetenskapen handlar i sin innersta kärna om sådana generaliserade konstruktioner, där olikheter skyls över i syfte att hitta minsta gemensamma nämnare. Ju fler och större skillnader det finns, desto större blir förlusterna av information när olika görs till lika.
Vi vet numera ganska väl att vår förmåga att reagera snabbt på konkreta sinnesintryck står i ständig kontakt med vår modererande kompetens (detta beskrivs ofta förenklat, det vill säga konkret, som höger och vänster hjärnhalva, men ofta glöms de omfattande informationsbanorna dem emellan bort). Vi formar blixtsnabba uppfattningar om andras intentioner – välvilliga eller fientliga – och det krävs sedan en hel del av ihärdig moderation för att ändra uppfattning. Inget av detta är bra eller dåligt i sig, utan beror på den specifika situationen.
Vi vet också ganska väl hur det ser ut i extremlägena, när det ena systemet helt tar över. Det finns beskrivet hur den som lever utan inflytande av modererande och generaliserande kompetenser fungerar. En sådan person kan ha fullständigt fantastiska förmågor att lägga märke till, och komma ihåg, detaljer, men vara helt oförmögen att se de enklaste mönster och samband, vilket gör det omöjligt att leva vad vi kallar ett normalt och självständigt liv. Den andra ytterligheten är svårare att se framför sig (just för att den är abstrakt), men det handlar om att de fria associationerna tar överhanden och generaliseringar tappar kontakten med den fysiska verkligheten. Resultatet blir vad vi burkar kalla hallucinationer och oförmåga att binda samman abstraktioner med konkret information från kroppens sensorer.
Vad har då detta att göra med hur vi hanterar klimatförändringarna? Jo, alla vi som inte befinner sig i dessa extremlägen befinner oss per definition någonstans på detta spektrum mellan det konkreta och det generaliserade. För somliga av oss väger de konkreta upplevelserna tyngre än behovet av att pressa samman i kategorier och samband, för andra tippar vågskålen över mer eller mindre åt andra hållet.
Tack vare vetenskapen kan vi definiera en sådan abstrakt modell, men icke desto mindre befinner vi oss var och en på någon specifik punkt mellan dessa extremer och inte på något medelvärde (vilket, som vi kommer att se, inte behöver betyda att vi kan är låsta vid en särskild position). Var vi genom arv och miljö hamnar påverkar på avgörande sätt hur vi uppfattar världen i stort och smått, inte minst klimatförändringarna.
Vi kan inte låta bli att påverkas av de konkreta upplevelser vi är med om (översvämningar, stormar, och annat elände som drabbat oss själva eller närstående, liksom förälskelser, njutning och annat vi uppskattar). Vi tenderar likt annat levande att följa devisen att försöka undvika upprepningar av det obehagliga, liksom att söka upprepning av behagliga. Talesättet att ”blixten sällan slår ned på samma ställe”, borde nog revideras till ”blixten slår förmodligen ned på samma ställe (så därför förbereder vi för att klara av det lite bättre nästa gång samma sak händer igen)”. Men det verkar också vara samma system som hanterar vad vi faktiskt varit med om, och vad vi bara fantiserar om. Vi har alla hört talas om placebo-effekter och att vår kropp på olika sätt reagerar som om det vore obehagligt på riktigt, bara vi tänker på det obehagliga.
Mer konkret kan vi tänka på vad som händer när vi blir ordentligt törstiga, och därför dricker vatten. Vi känner ganska omedelbart när vi släckt törsten, trots att det tar betydligt längre tid för vatten att faktiskt påverka de fysiologiska funktioner som tarvar mer vätska. Hjärnan måste ligga före, och anta att det nu räcker med vatten, mat eller vad det nu är vår kropp behöver. Annars skulle vi inte fungera. Detta att vi använder samma system för ”verkliga” och ”fantiserade” upplevelser har stor betydelse. Å ena sidan skapar detta möjligheter att faktiskt känna det andra upplever, att känna smärta när jag ser någon annan ha ont, men å andra sidan kan vi gå vilse bland svårurskiljbara konkreta upplevelser och hallucinationer. Genom att de bygger på samma system, kan det i sanning vara svårt att skilja det verkliga från det simulerade. Strängt talat har vi ju bara tillgång till det vi tycker oss uppleva.
Det faktum att vi lever våra liv på olika positioner på spektrumet mellan det konkreta och det abstrakta betyder att vi var och en lever med olika mycket av vardera (om vi inte har exakt lika mycket av varje). Det är värt att poängtera att även om vi behöver såväl konkreta förnimmelser som modererad generalisering betyder inte detta att vi kan maximera båda. Det handlar om en helhet där mer av den ena med nödvändighet betyder mindre av det andra, på motsvarande sätt som det inte kan vara både mer varmt och kallt på samma gång. Även om vi kan konstruera ett medelvärde av hur fördelningen av konkretion och abstraktion fördelas och kalla detta ”normalt”, är det mer givande att fundera över hur den stora variationen människor emellan påverkar hur vi ser på världen. I relation till klimatet kan vi tänka oss att den som ligger närmare det konkreta kan drivas mer av faktiska upplevelser och erfarenheter, att faktiskt uppleva dessa som direkt kopplade till klimatförändringar. Detta kan leda till starka drivkrafter att agera konkret i det egna livet, att sträva efter att minska sin egen, konkreta påverkan på klimatet. Men agerandet kan också ta andra vägar, som kan handla om att konkret anpassa sig, kanske bli en prepper för att söka undvika att drabbas av klimatförändringarnas konsekvenser, utan att bry sig så mycket om hur det går för andra.
För den som lever sitt liv närmare den generaliserande ändpunkten, kan vetenskapliga perspektiv ligga nära till hands. Sökandet efter sådant som kan formuleras som gemensamt, trots ofta betydande diversitet. Vetenskapen har utan tvekan utökat vår kunskap om världen. Men det är också viktigt att påminna sig om att varje generalisering leder till att konturerna blir otydligare, och kunskapen om detaljerna minskar. Till och med sådant som för många av oss ter sig ”naturligt, till exempel skillnader mellan arter i naturen, är en konstruktion eftersom det sällan finns några helt skarpa linjer mellan det ena och det andra, eller något sätt att klassificera som inte har sina brister. Det är högst tveksamt om vi kan påstå att levande varelser faktiskt är konstruerade i distinkta grupperingar. Mer rimligt är att vi tvingar på verkligheten vår modell, vår generalisering, trots det skav som det ofrånkomligen medför.
Eftersom det generaliserade per definition är abstrakt, är gränsen mellan vetenskap, visioner och religioner otydlig. Det är lätt att säga att vetenskap till skillnad från visioner och religioner kräver konkreta verifieringar, med det är svårt att sätta fingret på var gränsen går mellan olika tolkningar av det vi konkret erfar. Det vi kallar data och observationer handlar om våra tolkningar av det vi erfar, vilket inte är detsamma som en specifik, fysisk verklighet. Den tomat som kallas röd av någon, är grå för den med andra ögon, och den tomat som är grå blir röd, när den betraktas som en målning i ett sammanhang där den ”borde” vara röd. Det är inte svårt att se att vetenskap och religion delar kravet på abstraktion och att båda kan bereda mening och förståelse för människor. Men de kan också båda perverteras till förtyckande av det som gör oss till unika individer, och bana väg för totalitära förenklingar och förvanskningar.
Det är viktigt att notera att få människor lever nära ändpunkterna. Om vi skulle kunna mäta var människor befinner sig på linjen mellan abstraktion och konkretion i förhållande till klimatförändringarna, skulle vi förmodligen inte finna en entydig normalfördelning utan snarare flera, lokala toppar där grupper formeras. Det finns betydande variation, och även en viss dynamik i betydelsen att den personliga positionen kan ändras över tid, även om det går att visa att grundläggande psykologiska förhållningssätt är mer stabila än man skulle kunna tro. Framför allt verkar det vara så att grundläggande attityder påverkas av upplevelser under den formativa perioden som ung vuxen, för att sedan vara relativt konstanta under resten av livet. Det låter inte helt orimligt, med tanke på att människan under denna period förvandlas från barn till den föräldraroll som utgör förutsättningen för det fortsatta livet.
För att kunna placera in den enskilda personen något mer precist i sitt förhållningssätt till klimatförändringarna, krävs att vi kan säga något mer om hur grupper formeras på spektrumet mellan det konkreta och det abstrakta. Få människor formar sina förhållningssätt i enskildhet och utan att bry sig om andra. De flesta av oss ser sig omkring, och noterar var andra befinner sig på tråden mellan det enskilda och det generella. Förenklat kan vi tänka oss att vi likt vatten på glasrutan genom osynliga trådar dras till större eller mindre grupperingar. I vilken riktning vi dras in till den till synes homogeniserade droppen av individer vet vi inte så mycket om. Kanske var friktionen åt ena hållet mindre, kanske var det ett spel av slump eller försyn. Men liksom vattendroppen behöver sin ytspänning, behöver kollektivet sitt grupptryck för att hålla samman. Det skav jag känner när jag måste kompromissa med min personliga uppfattning, min position på tråden, är priset jag får betala för att omfamnas av gruppens trygghet. Av de sprida själarna på tråden mellan det enskilda och det generella, bildas så lokala kluster av unika människor som är tillräckligt nära varandra för att kunna sugas ihop av gemenskapens lockelse.
Alla sugs dock inte upp. Vissa landar mellan kluster. Det kan vara av fri vilja, att inte hitta en grupp som är värd skavet, eller att gruppen skyr den som yppar kritik. Sådana utanförstående sanningssägare, frälsare i öknen, visselblåsare och galenpannor verkar alltid ha funnits, förmodligen i alla kulturer (inte bara bland människor), men en sak har de allra flesta säkert haft gemensamt: Att otack varit deras lön. Sällan får den som stör friden när faror kanske nalkas någon tacksamhet. Det är synd, eftersom det knappast är en evolutionär blunder att dessa personer träder fram i varje ny generation. De hjälper gruppen att inte glömma behovet av vaksamhet. Om alla går åt samma håll, och detta visar sig vara fel håll, nalkas katastrofen.
Vi behöver påminna oss om att varje enskild person som inte befinner sig vid en ändpunkt, har sina båda hjärnhalvor, vilket betyder att hon – mestadels omedvetet – blandar konkretion och generalisering. Samtidigt kan inte båda perspektiven dominera samtidigt. Poängen med att formulera konkretion och generalisering som två ändpunkter, är att om generaliseringar får överhanden, minskar med nödvändighet konkretionen. Varje generalisering innebär med nödvändighet att information om olikheter försvinner. Det är inte möjligt att samtidigt befinna sig på en hög grad av abstraktion, och samtidigt har tillgång till det konkretas enskildheter.
Detta får avgörande konsekvenser för hur vi ser på klimatförändringarna, hur vi erfar dem med våra sinnen, och hur vi modererar, förenklar och generaliserar – men också riskerar förlora den djupare kunskap som endast det konkreta kan ge. Det är en uppenbar risk att de generaliseringar som är nödvändiga för att vi ska kunna greppa de globala klimatförändringarna riskerar att få oss att tappa greppet om det konkretas primat. Vi tappar markkontakt om våra abstraktioner får för fritt spelrum. Samtidigt ingår inte klimatförändringarna i det vi sinnligt kan erfara, vi kan aldrig veta om det är en naturlig variation eller en konsekvens av våra utsläpp som orsakar det vi erfar. Sådan ter sig klimatförändringarnas grundläggande paradox för oss människor.
Det finns ett grundläggande axiom som har hög relevans i en mängd sammanhang, inte minst när det gäller klimatförändringar och vad vi ska göra åt dem: Du kan inte veta vart du kommer, om du inte vet var du är. Så är det i klimatmodeller där man försöker formulera tänkbara förändringar i framtida klimat. Där utnyttjar man systematiskt betydelsen av att anta olika startpunkter eller ingångvärden för att skapa välljudande ensembler av flera scenarier för att bättre kunna belysa hur sannolika olika utfall verkar vara. På liknande sätt behöver vi veta hur vi som människor och individer hanterar det konkreta och det abstrakta i klimatförändringarna för att bättre kunna urskilja möjliga vägar framåt. Dessa vägar kommer alltid att vara mer eller mindre dolda i dunkel. Men utan mer realistiska utgångspunkter kommer vi inte bara att famla mer än nödvändigt, utan även ge mer spelrum åt förvanskningar och tröstlösa motsättningar i diskussioner och agerande för att minska utsläpp och förbereda oss för det vi inte kan komma undan.
Den till synes enkla dikotomin mellan det konkreta respektive abstrakta kommer att vara utgångspunkten i en kommande bok om hur vi hanterar klimatförändringarna.
//Björn Hassler, professor i (samhällsvetenskaplig) miljövetenskap, 2024-05-20