Det är många som vill snylta på naturvetenskapens fortfarande skapligt höga status. Ett vanligt sätt är att snatta naturvetenskapliga begrepp, i syfte att göra den egna argumentationen mer genomträngande. Det förekommer inte minst bland företag. Det mesta av de flesta produkter finns numer i ekovarianter, inklusive hela ”ekosystem” där naturens levande väsen bytts ut mot kunder, konkurrenter, företag och andra marknadsfigurer. Mindre känt är hur vi samhällsvetare ofta snattar naturvetenskapliga begrepp för att underlätta publicering i tidskrifter, där konkurrensen ofta är knivskarp.[1] Men det finns betydande risker med att klippa av stjälken av naturvetenskapliga begrepp och plantera dem i välgödslade samhällsvetarmylla, som om rötter och markkontakt vore betydelselös för de ömtåliga begreppsplantorna.
Tag begreppet tipping point (brytpunkt) som under senare tid uppmärksammats alltmer i klimatforskningen. Även om brytpunkter kan definieras på lite olika sätt, är själva poängen att det måste framgå hur en brytpunkt skiljer sig från andra, mer likformiga förändringar (exempelvis sambandet mellan koldioxidhalt i atmosfären och temperaturförändringar på jorden, som är tämligen linjärt). Annars fyller inte begreppet någon funktion.
Brytpunkt utgör ett bra exempel på hur samhällsvetare snattar naturvetenskapliga begrepp, och försöker plantera om dem i den egna myllan. Föga bryr vi oss om vare sig rotsystem eller markkontakt. Men innan vi går in på det, behövs en kort beskrivning av vad brytpunkter är inom naturvetenskaplig klimatforskning.
Inte sällan beskrivs klimatrelaterade brytpunkter i media (och Hollywoodfilmer) som plötsliga händelser, som att segla över kanten på väg mot att ”upptäcka” Amerika, eller att störta ned i de planetära avgrunderna när en gräns överskridits. Så är det sällan när det gäller miljö och klimat. Här handlar det oftare om århundraden eller till och med årtusenden. För visso kan förändringar som äger rum under några århundraden te sig plötsliga för de som studerar geologiska tidsåldrar, men för oss andra ter de sig rätt utdragna. Scenariot med en helt bortsmält Grönlandsis, vilket beräknas leda till en höjning av havsnivåer med ungefär sju meter, bedöms till exempel med nuvarande ökande global uppvärmning ta tusentals år i anspråk (även om betydande osäkerheter finns, inte minst om vad vi människor kommer att ta oss till med klimatförändringarna framöver).
En brytpunkt kännetecknas av en betydande förändring, som dessutom accelererar och till slut når ett nytt tillstånd, som det är mycket svårt, eller omöjligt, att komma tillbaka ifrån. Tänk en krukväxt du är glad över. Glömmer du att vattna den, kommer den förr eller senare att börja sloka. Dessutom kommer bristen på vatten att leda till sämre motståndskraft mot angrepp av olika slag och annat elände som gör att färden utför går allt snabbare. För en del växter går det fort, för andra tar det längre tid. Men om den får vatten i tid, kommer den att repa sig och förmodligen småningom bli lika fin som tidigare Eller till och med finare. Men det finns en gräns, en brytpunkt, när det inte längre går att backa bandet. Då spelar det ingen roll hur mycket vatten du häller på, krukväxten återhämtar sig ändå inte. Dess värre är det svårt att i förväg veta när själva brytpunkten inträffar, när det inte längre finns någon återvändo. Det är detta som är huvudproblemet med brytpunkter.
Försvagad Golfström, tropiska skogars förtvinande och Grönlandsisens omvandling till förhöjda havsnivåer är exempel på befarade storskaliga brytpunkter som kan få allvarliga konsekvenser. I forskningen på dessa områden kartläggs hur det varmare klimatet får havens mäktiga artärer som kontinuerligt pumpar livskraft i jordens största system att skälva, hur det frusna sakta smälter ned och hur regnskogen blir allt torrare kvistigare. Men framför allt handlar det om oron för att dessa förändringar även sätter andra krafter i rörelse, krafter som skyndar på omvandlingarna. Det kan till exempel handla om:
- Mer nederbörd och sötvatten från smältande glaciärer som påverkar salthalter och temperaturer i haven, vilket i sin tur påverkar dynamiken i havsströmmarna. Dessutom påverkar det varmare klimatet vindmönster och lufttryck, vilket också kan bidra till att försvaga Golfströmmen.
- Minskad avgivning av fukt från växter, påverkan på lokala klimatförhållanden och ökad risk för bränder, leder till att redan stressade tropiska skogar ytterligare förtvinar.
- Avsmältning på Grönland får kvarvarande is att sjunka ned djupare och därmed ytterligare påskynda avsmältning. Snö på isen smälter bort, vilket gör att den mörkare blankisen kommer fram, vilken tar upp ännu mer värme, och därmed påskyndar avsmältningen ytterligare.[2]
För att än mer komplicera bilden kan olika brytpunkter förstärka varandra, till exempel när Grönlandsisens smältvatten får Golfströmmen att tveka. Men det kan i mer sällsynta fall även handla om att brytpunkter motverkar varandra (exempelvis om avsmältningen av is på Grönland så småningom leder till att skogar breder ut sig, vilka då kan bidra till att suga upp koldioxid från luften).
Det är lätt att förstå att det är svårt för forskarna att komma med några precisa förutsägelser. Därför är seriösa klimatforskare noga med att redogöra för hur stora osäkerheter uppskattas vara. Med tiden kommer dessa osäkerheter att sakta krympa, och därmed öka kunskapens precision. Det är också lätt att motivera naturvetenskaplig forskning om brytpunkter, i synnerhet när handlar om att hitta sätt att kunna förvarna om annalkande brytpunkter. Viktig forskning pågår nu om så kallade tidiga varningssignaler. Det är emellertid svårt att hitta tillförlitliga varningssignaler, eftersom vi inte har några tidigare erfarenheter av klimatbrytpunkter annat än de spår som finns bevarade från klimatvariationer för mycket länge sedan.
Nu till det mest spännande, samhällsvetarnas begreppssnattande. I samma tunga publikation om naturvetenskapliga brytpunkter som ovanstående korta redogörelse bygger på, finns omfattade utläggningar om ”brytpunkter” som rör samhällsfenomen (och sådana som rör båda natur- och samhällsfenomen).[3] Det är listigt. Genom att inte bara använda samma begrepp som naturvetarna, utan till och med samma rapport, kan man rida på klimatvetenskapens status (man undrar om författarna har läst varandras kapitel). Dock har man skalat bort alla seriösa uppskattningar om osäkerheter, måhända för att de mest stör narrativet. Sådana nämns bara pliktskyldigt och till intet förpliktande, eftersom dess storlekar aldrig omtalas. Ännu värre är emellertid att själva poängen med brytpunkter – att dessa är annorlunda än de vanliga, mer likformiga förändringar som finns överallt – också har rensats ut. Fast det säger man inte öppet eftersom det måhända också skulle förta narrativet. Under rubriken Negativa sociala brytpunkter är det svårt att hitta några brytpunkter av de slag naturvetarna arbetar med. I stället handlar det om:
- Instabilitet inom finansiella marknader (finanskriser).
- Konflikter i politiska system (krig och andra väpnade konflikter).
- Mänskliga bosättningar (påtvingad migration).
- Socialpsykologiska system (radikalisering och polarisering).
Det handlar alltså här snarast om tänkbara sociala konsekvenser av klimatbrytpunkter, som kläs i termer av riktiga brytpunkter. Helt säker är det dock svårt att vara, eftersom man glider fritt mellan konsekvenser och brytpunkter. Det är ett smart sätt att förvilla, så att läsaren tror att till exempel den arabiska våren går att jämföra med avsmältningen på Grönland. Kanske tror hon till och med att båda påståendena är lika vetenskapliga.
Det som verkar hända är att naturvetarnas modeller och historiska data (i den mån sådana finns att tillgå), byts ut mot vad samhällsvetare brukar kalla processpårning. Det innebär att man utgår från ett utfall (till exempel den arabiska våren), för att sedan gå tillbaka i händelsekedjan för att identifiera tidigare händelser som verkar ha lett till utfallet den arabiska våren. Bortsett från att den arabiska våren kan definieras på en mängd olika sätt och att det därför är närmast omöjligt att ens veta vad vi pratar om, kan den duktiga samhällsvetaren med all säkerhet hitta ett ”spår” som leder fram till den arabiska våren. Det ser ofta snyggt och övertygande ut (i alla fall om man bortser från att de händelser som ger snyggast spår förstås väljs ut). Men de riktiga problemen uppkommer när man ger sig på att använda detta ”spår” inte bara till att beskriva vad som hänt, utan även till att säga något om framtiden. Och det är ju det brytpunkter handlar om, till syvende och sist.
Tänk dig att du ska ut på en långvandring. Du bestämmer dig för att vid varje vägskäl låta slumpen styra din väg. Du singlar slant. Vid krona blir det vänster, vid klave höger. Efter tre månader har du kommit någonstans. Där händer det sig inte bättre än att du blir överfallen och rånad. Antag sedan att tiden går, och någon (en samhällsvetare) långt senare tar sig för att kartlägga vad det var som ledde fram till överfallet genom att följa dina fotspår dit. Bortser man från osäkerheten (symboliserad med slantsinglingen), skulle det se ut som en mycket tydlig väg fram till mötet med rånaren. Sannolikt skulle narrativet som sedan återges i den kommande artikeln bli något i stil med ”mycket tyder på att man genom att följa denna väg kommer att bli överfallen och rånad”.
Detta är naturligtvis nonsens. Sannolikheten är mycket liten att den som nästa gång ger sig ut på en likadan resa, med slantsingling och allt, kommer fram till samma ställe. Visserligen är det annorlunda att försöka kartlägga upprinnelsen till, säg, finanskrisen 2008 eller den arabiska våren, men frågan är om inte osäkerheterna då skulle vara ännu mycket större än vid det fiktiva exemplet med slantsingling vid vägskälen.
Avslutningsvis, gör det då så mycket om samhällsvetare snattar begrepp av naturvetarna? Jag tror det. Det finns en gräns för hur stora osäkerheter kan vara, innan uttalanden som gör anspråk på att utrycka någon slags sanning blir meningslösa, eller till och med vilseledande. Ibland kan det vara bättre att inte veta något än att veta lite. När man inte vet något tvingar verkligheten fram ett visst mått av ödmjukhet. Vet man däremot lite, kan frestelsen vara stor att lura sig själv och andra att man verkligen har koll, och innan någon vet ordet av kan denna ”kunskap” ha fått vingar och börja förorena diverse allmänningar. Därför bör vi samhällsvetare avstå från att ta över naturvetenskapliga begrepp, eftersom de sällan går att sticka ned i helt annan mylla. Bättre då att separera begreppen, och skapa nya som är anpassade till sitt område när det behövs. Då blir det tydligare vad vi vet lite mer om, och vad vi vet lite mindre om. När det handlar om det vi vet lite mer om, kan vi gå fram mer offensivt, till exempel med att minska utsläpp av koldioxid. Men när det handlar om det vi vet mindre om, bör strategin vara mer ödmjuk, försiktig och prövande. Det kanske inte behöver vara svårare än så.
Björn Hassler, professor i miljökunskap (samhällsvetenskaplig miljövetenskap)
[1] Personligen föredrar jag att reservera benämningen vetenskap för naturvetenskap, medan vi andra kan benämnas samhällsvetare, eller i mitt fall miljövetare. Eller varför inte följa Örebro universitets praxis att kalla vad som vanligen benämns statsvetenskap för statskunskap (som man gjorde förr). Professor i miljökunskap, skulle jag gärna titulera mig, om jag själv fick välja fick. Inom parentes kan det tilläggas att man även på det ärevördiga Uppsala universitet talar om ämnet statskunskap, även om detta måhända snarare speglar en uttalad konservatism än en ödmjuk inställning till vad som är att betrakta som vetenskap (på institutionsnivå har man dock fallit till föga, och håller sig därför med benämningen Statsvetenskapliga institutionen).
[2] Den mest utförliga och uppdaterade källan på detta område torde vara Lenton, T. M. med flera (2023). The Global Tipping Points Report 2023. University of Exeter, Exeter, UK.
[3] Lenton, T. M. med flera (2023). The Global Tipping Points Report 2023. University of Exeter, Exeter, UK.