Det är onekligen intressant hur det man säger sig förkasta, i vissa sammanhang utan vidare används som argument för att motivera de synpunkter man redan tidigare bestämt vara korrekta. Så är det inte minst i diskussioner om klimatförändringar, kanske i synnerhet i akademiska kretsar, där man kanske hade trott att man borde veta bättre. Den så kallade linjära modellen utgör ett tydligt exempel på detta fenomen. Den linjära modellen är synnerligen enkel. Den säger egentligen bara att om vi forskare själva får bestämma över vår forskning, och får rikligt med pengar, kommer inte bara den bästa forskningen att produceras, utan även att – på något magiskt sätt – effektivt leda till största samhällsnytta. Det låter fantastiskt bra, inte minst för forskarna själva för vem vill inte få överflöd av resurser att göra vad man vill med?
Problemet är bara att det är lite för bra för att sant. Mer kritiska samhällsforskare på miljöområdet än jag själv har närmast unisont proklamerat att den enkla, för att inte säga naiva, linjära modellen måste problematiseras (vilket betyder att vi behöver fundera ett varv till över hur det fungerar i verkligheten). Forskare bör själva få bestämma hur man forskar, vilka metoder man använder sig av, inom de grundläggande ramar som samhället lagt fast. Men att forskare bör få bestämma hur man gör, betyder inte automatiskt att vi bör få bestämma vad vi ska forska om.
Det är inte på något sätt givet att forskare vet bättre än andra om vad det bör forskas om, av det enkla skälet att detta ligger utanför vårt kompetensområde. Vi forskare är ungefär som andra människor och vi drivs som regel av ära och framgång, pengar och ibland även av vad som är roligt eller intressant. Att vi skulle vara annorlunda än ”vanligt folk”, och enbart drivas av vad som är bäst för mänskligheten på lång sikt förefaller inte speciellt troligt. Hävdar vi detta, får vi faktiskt lov att visa på evidens, vilken är svår att finna.
Sanningen att säga betyder detta att forskare rimligen drivs av samma drivkrafter som vi andra, och att man får ge de mer kritiska samhällsvetarkollegorna rätt i att den linjära modellen är otillräcklig. Någonstans i modellen måste en till komponent infogas, som handlar om vilka områden som viktiga att beforska och vilka som behöver stå tillbaka när resurserna är begränsade (vilket de alltid är). Hur denna ytterligare komponent skulle se ut är inte alldeles lätt att avgöra, men jag kommer längre fram argumentera för att det behövs någon form av mäklare, som samlar in vetenskaplig och annan relevant kunskap för att ge politiska beslutsfattare goda beslutsunderlag.
Det är värt att notera att samhällsvetare och humanister (och någon enstaka naturvetare som kommit vid sidan av sitt uppdrag) som är ännu mer kritiska mot den alltför enkla linjära modellen – låt oss kalla dem aktivister (vilket alls inte är något skällsord, utan bara en benämning på forskare som tycker det är viktigare att förändra världen än att förstå den) – utan några tveksamheter ivrigt kastar sig över den linjära modellen och approprierar den (vilket betyder att man snor den).
”Lyssna på vetenskapen!” skallar ropen, vilket uppenbarligen betyder att om vi bara lyssnar på forskarna (de riktiga forskarna, naturvetarna), kommer allt att lösa sig. Bara vi lyssnar på dem, så vet vi hur vi går från koldioxid till elektricitet, så enkelt som ingenting. Den hånade linjära modellen borstas av och blir en del av artilleriet, den approprieras av forskaraktivister. Det är intressant.
Den som känner sig lite frågande till denna användning av den linjära modellen, kan påminnas om en annan enkel modell, som trots sitt släktskap med sin linjära kusin fortfarande är ganska populär (jag använder den själv som på en kurs om miljöpolitik och expertroller jag undervisar på): The honest broker (den ärliga mäklaren).[1]
Den ärliga mäklaren är en forskarroll som utmärks av en betydande ärlighet, och som hederligt och rättframt förväntas servera beslutsfattare med alternativa lösningar på samhällsproblem, så att beslutsfattare sedan kan välja vad som passar bäst den aktuella politiska strategin. Till skillnad från de andra forskarrollerna – de som avskärmar sig i elfenbenstornet, de som möjligen öppnar dörren till detta elfenbenstorn när beslutsfattaren knackar på, respektive de som tänker mer på vad som passar dem själva än vad vetenskapen säger, är den ärliga mäklaren bred i sitt perspektiv och har som mål att förse beslutsfattare med en palett av tänkbara åtgärder.
Frågan är då var vi finner denne ärliga mäklare. För visso finns det (en del) ärliga forskare, men det är mer ovanligt med kompetenta mäklare inom forskarkåren. Forskning handlar snarare om sanningar och förklaringar, än om mäklande mellan olika aktörer och ståndpunkter. Eftersom beslut om hur vi hanterar klimatförändringarna inte bara kan fattas på grundval av själva problemet (som de riktiga forskarna vet mest om) och med beaktande av möjliga åtgärder (vilket samhällsvetare borde veta en del om), utan i hög grad även handlar om åtgärdernas förväntade fördelningspolitiska konsekvenser och eventuella positiva eller negativa effekter på andra sakområden. Vi behöver då komma fram till vem som är bäst lämpad för detta krävande och ansvarsfulla uppdrag som ärlig mäklare. Denne person ska kunna samla ihop olika perspektiv i syfte att ge välgrundade och sakliga underlag för diskussion och beslut på den politiska nivån.
Till skillnad från upphovsmannen bakom begreppet den ärliga mäklaren, Robert Jr Pielke, anser jag inte att forskaren bör ha detta mäklaruppdrag, eftersom forskaren enbart kan uttala sig om hur det är, inte hur det bör vara. Det kan inte heller vara politikern, eftersom politiker inte kan förväntas vara sakliga, och kanske inte heller ärliga, eftersom deras roll är att tala vältaligt för de förslag de tror på. I stället bör tjänstemannen få mäklaruppdraget.[2] Men då krävs ett återupprättande av det professionella tjänstemannaidealet (vilket kanske inte är helt realistiskt), som utmärks av förmåga att samla in och sammanställa saklig och relevant information, med tydlig avsaknad av aktivism, nepotism och slöseri. Utan tvekan skulle sådana tjänstemän utgöra en värdefull tillgång i ett klokt, framtida klimatarbete.
/Björn Hassler, professor i (samhällsvetenskaplig) miljövetenskap, 2023-10-13
[1] Pielke, Jr, R. (2007). The Honest Broker: Making Sense of Science in Policy and Politics. Cambridge: Cambridge University Press.
[2] Den uppmärksamme läsaren kan ha reagerat på att jag använt ordet tjänsteman och inte det ibland hörda tjänsteperson. Å andra sidan har jag använt en feminin bestämning av den ärliga mäklaren, så det borde på det stora hela jämna ut sig.
Väldigt intressant. Tack för tankeställaren
Roligt att du tycker det, Amir! Ja, det tror jag vore ett bra ideal för tjänstemän…