Det torde vara uppenbart för de flesta att vi lever i tider av sviktande liberalism, som vetter mot totalitära perspektiv på hur vi bör organisera samhället. Det är hårda ord, men de är svåra att undvika när vi ser hur rättsstaten hotas genom domstolars alltmer avlövade självständighet, olikhet inför lagen, och tilltagande förväntningar om att rätta in sig i ledet för hur man är hållbar. Ofta handlar det inte så mycket om själva sakfrågan, utan snarare om princip och ideologi. Det handlar om liberala ståndpunkter om individens rättigheter och värdet av mångfald, som ställs mot upplevda behov av att låta ”folkviljan” styra samhällets alla delar, ofta i riktning mot förment historiska höjder. Denna spänning mellan mångfald och enhet har följt människor och nationer under evinnerliga tider. I grunden handlar det om vad som fungerar bäst, att tillåta, och till och med uppmuntra, oordning och frihet, eller att skapa ordning och styrka genom likriktning och (påtvingad) enighet.
Även om många av oss känner sympati för individens frihet och samhällets mångfald, hemsöker oss idén om att ordning gör oss starkare med obönhörlig styrka. Är det kanske inte så, att den monolitiska statskroppen ger större styrka, makt och välstånd? Måste vi inte planera i detalj, för att uppnå maximal effektivitet? Är det inte nödvändigt för det gemensamma bästa att man ordnar in sig i ledet? Detta låter kanske aning skrämmande, men samtidigt rimligt, för att inte säga rationellt och realistiskt.
Ett svar på denna fråga (eller kanske snarare ett förklätt, uppfordrande påstående) kan vara:
Nej, det är inte så. Vi har genom historien sett totalitära stater blossa upp som förrädiskt lockande irrbloss i mörkret, som snart pumpas upp till förvanskning, för att slutligen falla samman i jämmer och elände. Det är nog ingen slump att de stora innovationerna och nya idéerna snarare kommer från liberala och demokratiska marknadsekonomier, än från kollektivistiska och uppblåsta kolosser som Kina och Sovjetunionen, även om de senare ibland kan excellera i massproduktion. Det verkar ligga något i påståendet att oordningens mylla för visso kan vara störande, till och med avskräckande och ibland vansinnig, men bland allt bråte föds ändå Google, Iphone, Microsoft, fungerande vacciner, Spotify, AI, naturvetenskaplig kunskap, och andra betydelsefulla landmärken.
Mot denna bakgrund, är det oroande att engagemanget för klimat och hållbarhet i Sverige (liksom i många andra länder) förefaller utvecklas i riktning mot allt större krav på samsyn och rättning i ledet. Det är en utveckling som smyger sig på, till synes oskuldsfull i sina förespråkares iver att uppnå det goda (hållbara) samhället. Men just denna oskuldsfullhet gör det än viktigare att ställa sig frågan: Är det mångfald eller enighet vi vill ha? Är det inte så, att sann enighet inte är möjlig att uppnå så länge mänskligheten inte består av identiska kloner? Betyder inte detta i så fall att många av oss – de flesta – behöver revidera våra livssyner, om vi ska passa in i enighetens mall?
Tag exemplet Mistra. Mistra, Stiftelsen för miljöstrategisk forskning, har enligt 1§ i sina stadgar uppdrag att ”…stödja forskning av strategisk betydelse för en god livsmiljö.” Mer konkret innebär detta att man ska stärka svensk miljöforskning och bidra till bättre hantering av miljöproblem. Det handlar alltså om att stötta såväl forskning i sig (grundforskning), som användning av forskningsresultatet utanför universitet (tillämpad forskning).
Mistra är ingen liten aktör. Man delar varje år ut ungefär 200 miljoner i stöd, inte bara till forskare på universitet, utan även till exempelvis Volvo Technology och Skogsindustrierna.
Som sig bör, avsatte Mistra en hacka för att medverka i Almedalen (juni, 2023), och höll där i fyra sessioner, där en handfull representanter för fyra finansierade projekt deltog i respektive event. En av dessa sessioner hade titeln Vägen till en hållbar framtid – möjligheter, utmaningar och myter.
Varför är detta intressant? Jo, för att såväl upplägget av sessionen som rapporteringen av evenemanget i efterhand, utgör ett utmärkt exempel på hur det kan se ut när likriktningen breder ut sig, perspektiven smalnas av, och tron på den enda vägen tränger sig fram, i det här fallet i skepnad av en större offentlig forskningsfinansiär.
Redan i Mistras vision, slår man fast att målet är ”…en bättre värld för människa och natur där miljö- och klimatutmaningarna har lösts.” Låter kanske bra. Slutmålet är oproblematiskt fastspikat, och vi ser fram mot en gyllene framtid där vi inte längre har vare sig klimat- eller miljöutmaningar. Då blir världen bättre för såväl människor som för natur.
Någonstans långt borta hörs svaga varningsklockor klämta. Vi har hört och sett visioner förut, vem kan säga emot en vision där alla (miljö)problem är lösta och allt är frid och fröjd (åtminstone på miljö- och klimatfronten). Frågan uppkommer då: Hur får vi alla vilsna grupper och individer, om vilka det enda vi vet är att den ene inte är den andre lik, dessa hopar av människor, intressen och drömmar att dra åt samma håll? Svaret på denna monstruöst stora och komplicerade fråga gav forskarna i Mistras egna program (åtminstone som Mistra själva beskriver det), under en eftermiddag juni i Almedalen.
Under rubriken En gemensam bild av det hållbara samhället kan skynda på omställningen återges hur forskarrepresentanterna verkar ha varit rörande överens (med Mistra) om att:
- Ett gemensamt narrativ (berättelse) behövs för såväl enskilda människor som för samhället, som talar om hur den hållbara världen ser ut.
- Mer av storytelling (berättande), för att få alla de andra att fatta hur den kunskap de som vet sitter inne med ska användas för att nå det hållbara livet.
- Vi måste veta hur vårt mål ser ut, även vad gäller kulturen, eftersom ”Vi inte kan ta beslut om en framtid vi inte kan föreställa oss finns”.
- ”För att komma på rätt kurs och skapa tillit…handlar det om bygga normer och värderingar.”
- Den som säger emot ljuger eller har fattat fel. Det handlar om att övertyga alla andra att vi har rätt och de fel. Bara alla de andra fattar det, löser sig problemen.
Hur sammanfattar man detta?
Hur funkar:
Med glädje traskar vi på i god fart, i enighet och med förtröstan i visshet om att det hållbara paradiset är inom räckhåll (bara vi tror på samma sak, bestämmer vad som är sant och falskt, samt försäkrar oss om att (felaktiga) normer rättas till och avvikelser beivras, plus att kulturen hänger med, förstås). Det är inte utan att det finns närmast religiösa undertoner i detta, vilket helt andra forskare tidigare noterat. Det vore kanske OK om det vore en religion, men nu handlar det ju faktiskt om politik.
Även om utmaningen att lösa alla miljö- och klimatproblem är monstruös, är svårigheten att försvara mångfald, frihet och oordning ännu svårare, av det enkla skälet att medan de slutliga lösningarna aldrig kommer att nås, är försvaret av liberalism och mångfald fullt möjlig, om än svårt, eftersom den består av en evig kamp där till synes enkla lösningar ständigt utmanar (trots att de aldrig funkar när det kommer till kritan). Extra bekymmersamt är det när vi forskare inte står upp för att kunskapssökande inte får likriktas, eftersom sökandet efter kunskap då förtvinar. Idéer behöver växa som vildhavre, för att sedan systematiskt sållas, inte av människor utan genom evidens om vad som fungerar. För vad som fungerar vet vi inte i förväg, vi måste prova oss fram, revidera tidigare ståndpunkter och försöka göra det goda så som det ter sig idag. Imorgon är en annan dag. Det hållbara livet är en kamp, ingen vision.
//Björn Hassler 2023-08-31