Det verkar som om en trend sprider sig inom akademin, spridda delar av politiken och kulturlivet, en trend som gör gällande att vi egentligen inte behöver så mycket regler och riktlinjer. Det räcker fint med ett gott omdöme. I själva verket skulle det professionella livet som lärare, forskare, byråkrat och människa i största allmänhet vara mycket bättre och lättare att leva om vi litade till människors goda omdöme, istället för till regler och paragrafer. Vi sägs lida under papprifiering, det vill säga vi tvingas till allt för mycket pappersarbete, när det vore bättre om vi alla bara gjorde vårt jobb istället. Vidare hävdas det att siffrifiering gör det svårare att lösa komplexa problem, eftersom vi fokuserar för mycket på sådant som kan kvantifieras. Färre papper och siffror skulle således göra livet lättare för oss, samtidigt som vi lättare kunde hantera vardagens och världens problem. På likande vis är det populärt med tillitsbaserad styrning inom den svenska byråkratin (dit svenska lärosäten i viss mån hör, eftersom vi utövar myndighetsutövning när vi examinerar). Om papprifiering sätter ord på det dåliga i livet som lärare och byråkrat, och siffrifieringen gör att vi slipper vara så precisa med vad vi menar och vill, syftar den tillitsbaserade styrformen till att vi ska lyftas upp. Vi bestämmer helt enkelt själva – var och en av oss – hur saker och ting bäst görs. Om vi bara litade mer till det goda omdömet vi hävdas ha, skulle världen bli bättre. Man kan onekligen undra varför ingen kommit på det här geniala lite tidigare… Tyvärr är det hela en illusion, alternativt ett självbedrägeri som syftar till att göra livet lättare för oss lärare och byråkrater, på studenters och medborgares bekostnad. Sanningen att säga, handlar såväl papprifiering och siffrifiering som tillitsbaserad styrning mer om populism och feel good-forskning, än något som bygger på en stabil, vetenskaplig grund. I situationer där vi önskar en så likvärdig bedömning som möjligt, till exempel vid examinationer inom högre utbildning, bör det goda omdömet snarare användas för att tillsammans med kollegor utforma tydliga kriterier och procedurer, än för att i sin kammare filosofera fram övergripande bedömningar av enskilda studenters alster. Eller hur är det? Finns det vetenskapligt stöd för påståendet att vi lärare och andra myndighetsutövare är pålitliga i våra bedömningar, så att en rimlig grad av rättssäkerhet kan upprätthållas? Dess värre verkar det inte riktigt så. Inte minst inom forskarvärlden, men även inom andra delar av samhällslivet, finns det ett betydande medvetande om riskerna för bias av olika slag. Vi tenderar att ifrågasätta forskningsresultat om till exempel hälsorisker med rökning, om det visar sig att forskaren finansierats av ett tobaksbolag. Med rätta betraktar vi situationer där beslutsfattare har ett intresse i frågan som riskabla. I de flesta sammanhang finns jävsmekanismer eller andra sätt att separera förmodat intresse och beslut. Få ifrågasätter att problemet existerar, och vi försöker därför hitta sätt att minska risken för skeva beslut och partisk forskning. I den nyligen utkomna boken Noise: A flaw in human judgement skriver Daniel Kahneman, Olivier Sibonie och Cass R. Sunstein intressant om hur ofta vi förlitar oss på det förmodade goda omdömet hos personer i maktställning som är satta att utöva myndighet, det vill säga att fatta beslut på laglig grund, lika för alla.[1] Med begreppet noise (brus) försöker författarna ringa in de problem för rättssäkerhet som orsakas av att människor i maktsituationer tillåts fatta beslut baserade på osystematiska och personliga omdömen i kombination med bristande reflektion. Författarna relaterar till (för visso något anekdotiska) studier inom juridik, där man visat att ungdomar i USA statistiskt döms till hårdare domar på de måndagar när det lokala fotbollslaget förlorat. I synnerhet afroamerikaner verkade drabbas av domarnas dåliga måndagshumör när hemmalaget förlorat. På liknande sätt har man visat att andra irrelevanta faktorer kan påverka domslut. I en studie från Frankrike har man analyserat sex miljoner domar under tolv års tid, och funnit att domarna blev mildare om den anklagade fyllde år samma dag som domen avkunnades (huruvida motsvarande gäller i de fall när domaren fyller år, förtäljer inte historien). I en annan studie har man analyserat över 200 000 immigrationsärenden, och funnit att fler ges uppehållstillstånd när det är vackert väder. Även om det är väl känt att märkliga korrelationer kan hittas bara man har tillräckligt stort material, känns det här onekligen lite oroande. Vad gör man då med denna oro? Finns det anledning att tro att även examination i högre utbildning drabbas av brus, och därmed rättsosäkerhet? Har vi fokuserat så mycket på bias, att vi missat att beakta bruset? Det är nog så att bias har fått större uppmärksamhet på grund av att vissa individer, grupper eller utfall då systematiskt gynnas eller missgynnas. Men denna systematik i skevheten skapar också möjligheter att utarbeta motstrategier. Väl utvecklade sådana finns, och används ofta, inom vetenskap och högre utbildning, om än inte alltid lika framgångsrikt. Bruset är svårare, eftersom det inte finns någon tydlig systematik i det. Brus uppkommer på grund av att det är människor och inte maskiner som fattar beslut. Och när människor fattar beslut, även väl övervägda sådana, vävs individens olika erfarenheter, kunskaper och personlighet samman med diverse kontextuella förhållanden till vad vi kallar omdöme. Detta omdöme må vara gott, men det varierar från individ till individ, vilket skapar problem när det handlar om att uppnå skapligt likvärda bedömningar av likartade situationer. De förslag på hur brus kan reduceras som framförs i boken är inte nya. Det handlar om att använda sig av beslutshygien, det vill säga stabila och robusta strukturer för bedömning, som alla inblandade är överens om att använda (inte minst att inledningsvis komma överens om att brus finns, och behöver hanteras). Det handlar om att dela upp det som ska bedömas i mindre delar snarare än att gå direkt på en övergripande bedömning, för att sedan väga samman de separat bedömda delarna. d Det handlar också om att utveckla likvärdiga processer för bedömning, snarare än att blint lita till det goda omdömet (även om ett gott omdöme måste finnas med i väl specificerade lägen – annars skulle vi helt kunna övergå till artificiell intelligens, som helt rundar risken för brus, men kan medföra andra problem). Min slutsats är att kunskap att hantera brus finns inom akademin. Problemet är bara att denna kunskap alltför ofta negligeras, vid examinationer, tjänstetillsättningar och i andra sammanhang där enhetlighet i bedömning är påkallad.
// Björn Hassler, professor i miljövetenskap vid Södertörns högskola
[1] Kahneman, Daniel, Olivier Sibony & Cass J. Sunstein (2021). Noise: A flaw in human judgement. Little, Brown Spark: New York. Finns nu även på svenska: Brus: Det osynliga felet som stör våra bedömningar – och vad du kan göra åt det. Volante: Stockholm.