Detta inlägg har i en kortare version tidigare publicerats i Aktuell Hållbarhet
Människans lott genom historien har varit att å ena sidan vara driven av egenintresse, men å andra sidan vara beroende av gruppen för sin överlevnad. För den mindre och autonoma gruppen under människans tidiga år kunde inte individen klara sig utan samarbete för såväl skydd som gemensam jakt. Samtidigt fanns det säkerligen redan då betydande frestelser att försöka avancera i hierarkin, att få mer inflytande och därmed gynna genernas resa framåt i tiden. Idag är de underliggande drivkrafterna – individens egenintresse och behovet av samarbete –snarlika, men behoven mer komplicerade. Det finns betydande vetenskaplig kunskap om vad som krävs för att samarbete ska utvecklas även mellan egoister i form av ”kollektiva handlingar”. I själva verket har man visat att samarbete som bygger på reciprocitet (”tjänster och gentjänster”) kan vara mer hållbart än det som bygger enbart på godhet (om inte alla är goda, riskerar de som är goda att exploateras av de egenintresserade). Det är viktigt att känna till att egenintresserade individer mycket väl kan, till och med förväntas, försöka samarbeta förutsatt att de tror att de kan tjäna på det. När det gäller klimatarbete tror de flesta forskare att nyttan för mänskligheten av mer stringenta åtgärder överstiger kostnaden. Hur når vi dit? Den kanske mest avgörande frågan är hur vi lyckas med att skilja mellan problem på individnivå och problem på samhällsnivå. När räcker det med individens beslut, och när krävs samarbete? Denna fråga har inte bara mänskligheten, utan även andra djurarter som lever i någon form av grupp brottats med genom historien. Tag exemplet visselblåsare. Bland många fågelarter har man observerat att en enskild fågel kan ta på sig rollen som visselblåsare och varna för annalkande faror. Detta gynnar uppenbarligen flocken, men det är svårt att förklara varför den enskilda fågeln ”frivilligt” utsätter sig för faran av att själv bli tagen av höken. Kanske innebär risken den utsätter sig för en möjlighet att stiga i social hierarki, kanske finns det andra förklaringar. Oavsett vilket, finns liknande beteenden bland människor. De flesta av oss väljer att inte utsätta sig för faran som kommer med att offentligt proklamera obekväma sanningar, att bli visselblåsare. Men som väl är finns det enstaka personer som vågar och vill utsätta sig för fara, för gruppens bästa. Vi vet inte i detalj varför vissa individer väljer att bli visselblåsare, men vi ska vara tacksamma för att de finns. Kanske ska vi även vara tacksamma för att inte alla vill vara visselblåsare, det skulle nog bli rätt olidligt. Även om alla har möjligen att bli visselblåsare, krävs i de flesta fall någon form av kompletterande samarbete: det räcker inte att bli varnad för höken, flocken måste också handla. Eller tag exemplet fiskstim. Att forma stim kan ses som ett sätt att samarbeta för gemensam säkerhet. Om rovfisken misstar stimmet för en större fisk än den själv, klarar sig förmodligen fiskarna i stimmet. Men, ingen enskild fisk kan själv ta beslut om, och ännu mindre skapa, ett stim. Det krävs ett relativt avancerat samarbete där var och en uppfyller sin specifika roll. På ett liknande sätt kan vi se på exemplet fotbollslag. Ingen enskild spelare, hur brilliant hon än är, kan själv utgöra ett lag. Det krävs samarbete mellan flera individer, där alla har sin roll att fylla. Inte nödvändigtvis för lagets bästa, utan för att målet att vinna matcher inte kan uppnås utan samarbete. Även en egoist eller diva behöver samarbetet med resten av laget för att nå sina mål. Så långt är nog de flesta av oss skapligt överens. Men det är oroande att vi idag ser starka tendenser till att avpolitisera åtgärder för att minska klimatpåverkan. Istället förefaller vi definiera problemet som en kombination av för lite visselblåseri och bristande individuella insatser. Forskningen är emellertid entydig när det gäller kollektiv handling, när det finns en motsättning mellan att åka snålskjuts på andras insatser och att själv bidra till gemensamma lösningar. Det behövs normer, regler och struktur för gemensamma lösningar ska fungera och vara hållbara. Det räcker inte med likes på Facebook och följare på Instagram eller att på andra sätt bygga sitt bygga sitt varumärke. Det behövs samarbete och politik. Egentligen är det här rätt självklart. Få av oss anser att eftersom ”alla” inser att det är farligt att köra bil utan körkort, köra så fort man vill, och själv bedöma om man är nykter nog för att köra säkert, betyder att regler är obehövliga. Förmodligen skulle ännu färre av hävda att eftersom ingen vinner på att en fotbollsmatch bryter samman, kommer alla spelare att göra sitt bästa för att matchen ska bli välspelad utan regler eller domare. Även Zlatan behöver såväl medspelare som motspelare som följer reglerna. Det är lätt att inse att konflikten mellan den enskilda spelarens intresse och lagets framgång måste bygga på en överenskommelse om vilka regler som gäller, och att någon ser till att de upprätthålls. Forskning visar att detta gäller från allt mellan ”primitiva samhällen” till moderna statsbildningar. Det är reglerna och övervakandet av dem som möjliggör såväl fotboll som samhällelig utveckling. Det är farligt att tro att problem som kräver samarbete för att kunna lösas – i synnerhet globala ödesfrågor som klimatet – löser sig ”bara alla gör sitt”. Först den dag fler visselblåsare och aktivister intresserar sig mer för gemensamma och effektiva (politiska) åtgärder än att formulera allt mer skruvade framtidsdystopier kan vi hoppas på riktiga förändringar. Men så länge hyllandet av den egna identiteten och villfarelsen att alla individer till slut kommer att göra vad som krävs – som om fotbollsspelarna skulle spela bländande och juste fotboll utan regler och domare – är det i sanning dystert. Oavsett antal likes och följare. Samhällsvetenskapens kanske viktigaste uppdrag idag är att fokusera på vilka metoder för att utsläpp av växthusgaser som är mest effektiva. Mantrat om att mer långtgående beslut om gemensamma åtgärder krävs (tänk Parisavtalet) ekar tomt och naivt så länge inga tydliga ramar för vad som ska göras finns. Samhällsvetarnas upprepade krav på att mer pengar avsätts för klimatarbetet blir tämligen meningslösa, så länge man inte gör sitt jobb med att genom evidensbaserad forskning analysera, granska och utvärdera vilka metoder som faktiskt fungerar. Visioner om klokare politiker och medborgare förblir i bästa fall tröttsamma och meningslösa fantasier och svärmerier, men kan även utvecklas i riktning mot rop efter starka ledare när inte demokratiska beslut verkar fungera. Det behövs genomgripande omtag i den samhällsvetenskapliga klimatforskningen. EU:s koldioxidavgifter är förmodligen de mest effektiva åtgärder som hittills genomförts. Ekonomerna har levererat. Vi samhällsvetare behöver komplettera med empiriskt förankrad forskning om hur, till exempel, politisk acceptans för striktare politiska åtgärder kan ökas, hur grupper av medborgare som missgynnas av klimatomställningar mest effektivt och långsiktigt kan kompenseras, internationella avtal kan bli mer bindande, hur rika länder konkret bäst bidrar till klimatomställningar i fattigare länder, och hur globala avtal bäst kompletteras av grupperingar bestående av proaktiva länder som kan nå längre. Det vore något att se fram mot! Björn Hassler