Detta inlägg har tidigare publicerats i Supermiljöbloggen
Från att primärt ha betraktats som forskare, en yrkesperson, som förväntas sätta förståelse och kritisk granskning framför ideologisk åsikt, har det blivit allt vanligare att bli bemött som, först och främst, aktivist. Likt förr, när den som mötte prästen ofta tittade ned och för säkerhets skull bekände sig skyldig till allehanda försyndelser, möts jag allt oftare av en något skamsen uppsyn, där man, något tvekande, bedyrar att man regelbundet besöker återvinningsstationer och, åtminstone ibland, väljer kravmärkta produkter. Fast de är dyrare. Något verkar ha hänt med människors syn på vetenskap, i alla fall om den handlar om miljö. Som hos prästen, kommer svaret allt oftare före frågan. Idag är det närmast omöjligt att skilja miljöprofessorer från Greenpeace eller Naturskyddsföreningen när de framträder i media. Inte sällan påminner de, likt prästen, om synden, ansvaret och vår eländighet i största allmänhet. När företrädare för skrået intervjuas i tidningar, radio och TV – där många av oss gärna vill synas, om inte annat för att få mer projektpengar – handlar det mer om vilka förändringar som måste till, än om vad vi tror oss förstå och vad vi är mer osäkra om. Svaret kommer före frågan. Dess värre har det akademiska reflekterandet över denna nya roll för oss miljövetenskapare som sanningssägande miljöaktivister lyst med sin frånvaro. Det är förvånande, eftersom vetenskapen på området ofta utgår från att ju närmare forskningen och forskaren kommer de politiska beslutsorganen, desto större är risken att kunskapen politiseras, och frågan kommer före svaret. Det politiska inflytandet tär då på forskningens förtroendekapital. Även om den sanningssägande och politiska miljövetenskapen kan skänka popstjärnestatus åt de mest vältaliga och massmediala av oss, hotar den att långsiktigt åderlåta miljövetenskapens integritet och därmed hela disciplinens trovärdighet. Eller hållbarhet, om man så vill. Min beskrivning är naturligtvis svepande och orättvis. Miljöforskningen är bred. Det finns plats för många olika sätt att se på sin professionalitet. Det finns kompetenta miljöforskare som anser att de kan kombinera saklig och opartisk forskning med att vara uttalat politisk, i politiska partier, miljöorganisationer eller på annat sätt. Men, även om forskaren själv kan hålla isär sina roller som forskare och aktivist, hur vet politiker, media och andra när forskaren pratar vetenskap och när hon pratar politik? Hur vet man när hon sätter svaret eller frågan först? Än mer pregnant: Om de skattebetalare som bekostar vår forskning börjar tvivla på vår förmåga att hålla isär vetenskap och politik, är inte det ett problem, alldeles oavsett hur säkra vi själva är på att ha funnit den helige graal, i vilken sanningen om framtiden ryms? Eller; Är det möjligt att bedriva miljöforskning i enlighet med vetenskapens egna kriterier, och samtidigt vara aktivist? När svaret kommer först och frågan sedan, kallas det selektiv (läs; dålig) vetenskap. Man letar argument som styrker den sanning man redan kände. Ett annat ord för detta är politik. Om istället frågan kommer först, och sökandet sedan går ut på att hitta de mest trovärdiga svaren, handlar det om vetenskaplig metodik. Följande exempel belyser skillnaden mellan politik och vetenskap. Bör vi, eller till och med, ”måste” vi, satsa mer på miljön i allmänhet, och klimatet i synnerhet, något som tongivande miljöprofessorer ofta hävdar. ”Vetenskapen visar” att vi måste satsa mycket mer än vi gör idag på att minska utsläppen av klimatgaser. Är det sant? Måste vi det? En sak vet vi, att vetenskapen inte kan svara på den frågan. Vi kan ha en, kanske välgrundad, åsikt att vi borde satsa mer på klimatarbetet. Men det är en politisk, inte en vetenskaplig, ståndpunkt. I grund och botten handlar det om vi hanterar våra gemensamma resurser, ingenting annat. Här har vetenskapen inga svar att erbjuda. Dessa frågor kräver politiska avvägningar, något som forskare inte gör bättre än någon annan. Forskare ska i ett demokratiskt samhälle inte, inte ens de som funnit sanningen, ha större inflytande över så här svåra avvägningar än andra medborgare. Dessa frågor är alldeles för viktiga för att tillåtas bli nedtystade av ett offentligt diskussionsklimat, där svaren är givna på förhand och frågorna inte får ställas. //Björn Hassler