Vem är egentligen miljöforskare?

Det är för mig alltmer uppenbart att den miljövetenskapliga forskningen består av ett hopkok av olika delar sanningssökande och åsiktssägande. Medan sanningssökande handlar om att försöka förstå det man studerar, handlar åsiktssägande om att använda utvalda forskningsfragment för att uppnå politiska mål, som till exempel att mer skattemedel ska satsas på klimatåtgärder eller skydd av biologisk mångfald. Karaktäristiskt för åsiktssägandet är att den ofta grundar sig i en ideologisk grundinställning, där det övergripande målet är att uppnå inte bara en renare och friskare miljö, utan än viktigare, en bättre och mer rättvis värld. Det är alltså inte frågan om att åsiktssägande handlar om egenintresse – annat än i betydelsen att få bekräftelse och uppskattning, vilket vi alla eftertraktar om än i varierande grad – utan snarare om att förändra världen.

Ett samtida tydligt exempel på glidningen mellan sanningssökande och åsiktssägande finner man där man kanske sist skulle förvänta sig det, i den senaste rapporten från FN:s mellanstatliga klimatpanel (IPCC), nummer sex. Här upprätthålls fortfarande en form av boskillnad mellan sanningssökande och åsiktssägande, genom att den första delrapporten handlar om den naturvetenskapliga basen för hur klimatförändringarna kan förstås, medan del två bygger vidare på valda delar av denna naturvetenskapliga bas, genom att väva in aspekter som jämställdhet, rättvisa och ursprungsbefolkningars rättigheter. En snabb genomräkning visar att ordet kvinnor (”women”) nämns 651 gånger i Rapport 2, medan rättvisa/fördelning (”equity”) och ursprungsbefolkningar (”indigenous peoples”) nämns 597 respektive 679 gånger. Visserligen är rapportens antal sidor stort, 2 800 inklusive referenser men utan bilagor, men man slås ändå av den rikliga förekomsten av dessa ord i en klimatrapport.

Få av oss skulle säga att det inte är viktigt med kvinnors rättigheter, rättvisa eller ursprungsbefolkningars intressen. Det är inte det som det handlar om. Det handlar om att skilja mellan sanningssökande och åsiktsägande. Det kan vara sanningssökande att granska jämställdhet, rättvisa och ursprungsbefolkningar i det här sammanhanget, om det har betydelse vad som är i fokus här, nämligen klimatförändringar. Det finns förmodligen sammanhang där dessa faktorer påverkar hur vi drabbas av, eller hanterar, klimatförändringar. Men då bör dessa förmodade samband utsättas för samma grundliga sanningssökande som andra förmodade samband. När man blandar ihop hur det är, med hur man vill att det ska vara, blir det till slut omöjligt att skilja sanningssökande från åsiktssägande.

Jag tror att sådana sammanblandningar mellan vetenskap och politik kan få förödande konsekvenser. Faktum är, skulle jag säga, att vi redan ser sådana konsekvenser. I Dagens Nyheter, måndagen den 27 februari, berättar miljö- och klimatforskare om hur de ifrågasätts i sin yrkesroll. Märk väl att det inte bara handlar om forskare som öppet taget ideologisk ställning. Det finns få bortom forskarnas fikabord som kan hålla reda på vilka som är sanningssökare och vilka som är åsiktssägare. Därför dras alla över en kam i den allmänna debatten. Är du inte med oss, är du emot oss. Tillhör jag dem som tycker att vi satsar alldeles för lite på klimatåtgärder (i synnerhet om jag även anser att detta hänger samman med jämställdhet, rättvisa och ursprungsbefolkningars rättigheter), är sannolikheten stor att jag rackar ned på forskare som ”bara” är sanningssökare:
– Varför gör du inte mer, engagera dig, människa!

Tillhör jag å andra sidan dem som anser att det är att bra att hålla isär kunskap och ideologi (i synnerhet om jag även anser att det satsas för mycket på klimatåtgärder, i alla fall när det handlar om åtgärder med ringa effekt), kommer jag förmodligen att kritisera vad jag kanske kallar ”aktivistforskare”:
Håll dig till det du vet något om, människa!

På så sätt uppkommer den något egendomliga situationen för miljöforskaren, att oavsett vad man gör, blir det fel.

Jag har en radikal lösning. Reservera begreppet vetenskap till vad vi kallar naturvetenskap. I grunden handlar det här om att söka generella påståenden om verkligheten, som går att falsifiera genom empirisk prövning. På normal svenska betyder det att man vill veta något som inte bara stämmer i enskilda fall, eller när det passar ens åsikter, utan mer generellt. Det måste också vara något som man faktiskt kan undersöka och se om det stämmer ”i verkligheten”. Enbart tjusiga teorier (som inte genomgått noggrann testning) eller studier av enskilda fall som inte säger något om mer generella fenomen, göre sig icke besvär. Det är så man kan hoppas på att vetenskapen fortsätter att gå framåt, så att vi faktiskt kommer att veta mer och mer. Genom kravet på att påståenden faktiskt stämmer med verkligheten, och dessutom inte enbart är resultat av en enskild händelse, sållas falska påståenden och anekdoter sakta bort, och ersätts av nya förklaringar och förståelser. Ofta går det långsamt, och det finns inga garantier för att vi någonsin når någon sanning, eftersom vi bara kan förkasta det falska, inte identifiera det sanna. Endast så bygger vi – gemensamt – kunskap.

För oss andra (jag är själv professor i samhällsvetenskaplig miljövetenskap så detta gäller i hög grad mig själv) har vi det viktiga uppdraget att i mer fria, men fortfarande systematiskt strukturerade, former söka förståelse inom områden som inte låter sig fångas av den striktare, vetenskapliga metodiken. Möjligen kan viss samhällskunskap och humaniora klassificeras som vetenskap, men bara i den mån den uppfyller kriterierna om generaliserbara och empiriskt testbara tillvägagångsätt. Vi övriga kan kanske fortsätta ungefär som vi gör, men utan kraven som ställs inom de striktare kraven på vetenskapen. Det är inte så illa, bara vi vågar släppa lite på prestigen och erkänna att det är skillnad på vetenskaplig kunskap och de förståelser och insikter som uppnås på delvis andra sätt. Personligen tror jag det skulle gynna det vi idag kallar samhällsvetenskap, om vi slapp kravet på att till varje pris pressa in vår analys i något som ofta bara blir en dålig efterapning av naturvetenskaplig metodik. Dessutom skulle det leda till att fler personer som inte sitter vid vårt akademiska fikabord faktiskt förstod vad vi pratar om. Det vore inte så illa.

Det ska vara svårt att vara forskare. Mycket svårt. Den som vill kalla sig forskare och vetenskapare måste kunna leva upp till de stränga kraven på generaliserbarhet och gedigen prövning gentemot verkligheten. Skulle vi komma överens om att dra linjen där, skulle livet bli enklare. Ärligt talat tror jag inte att det finns någon annan möjlighet att på lång sikt restaurera (miljö)vetenskapens alltmer skamfilade rykte.

//Björn Hassler, 2023-02-28