Inledning
Under de senaste åren har jag haft förmånen att få ta del av en mängd populärvetenskapliga böcker och poddar, framför allt från USA och Sverige. Ämnena har varit relaterade till klimatförändringar, men jag har medvetet vidgat mina vyer åt olika håll eftersom klimatproblematiken har många bottnar. Medan vi idag vet tämligen säkert att observerade klimatförändringar huvudsakligen beror på utsläpp av koldioxid och andra klimatgaser, står vi på många sätt och stampar när det handlar om varför vi gör det vi inte vill, och inte gör det vi vill.
Jag kan konstatera att det finns en tydlig skillnad mellan amerikansk (USA) och svensk populärvetenskap, såväl i bokform som i poddar. Det handlar inte om ett vetenskapligt grundat påstående, utan snarare om en känsla som frågar efter bekräftelse eller motargument.
Det är slående att medan vi Sverige har forskare som skriver populärvetenskap som (duktiga) studenter svarar på tentor, slår man i USA istället på trumman för en ny hypotes som man argumenterar för så väl man förmår.[1]
Jag menar vidare att det fullt möjligt, för att inte säga troligt att dessa skillnader mellan svensk och amerikansk populärvetenskap inte bara speglar olika kynnen och kulturer, utan än mer intressant påverkar hur vi ser på akademisk kunskap och kunskapsutveckling i Sverige respektive USA.
Låt mig förklara närmare.
Läxförhörsprofessorer
I det svenska populärvetenskapliga landskapet bjuds experter – som regel forskare, helst professorer – in för samtal eller bokskrivande. Även om det är ett avskilt ämne, säg klimatförändringarna som dryftas är upplägget som regel inte att forskaren för fram en ny och spännande idé eller hypotes. Nej, det vi får oss till livs är snarare en redovisning av vad andra forskare (oftast amerikanska) har sagt eller skrivit.
Det handlar om att redovisa sin akademiska beläsenhet, på liknande sätt som de själva prövats under sin utbildning och som de nu förmodligen examinerar studenter.
Man frestas förmoda att klivet från student till forskare med rätt och ansvar att åtminstone föreslå något nytt ibland visat sig lite för svårt att ta.
Det är nästan lite komiskt hur man i framför allt statsvetarkretsar gör sig lite lustig över så kallad name dropping (att inte bara använda referenser i vetenskapliga texter utan även i avspända akademiska samtal för att ge en air av beläsenhet). Lika viktigt som det är att nicka lite menande mot den som utövar name dropping är det att att använda sig av denna identitetsmarkör för att bli accepterad av sina peers.[2]
Min status får jag av min beläsenhet och roll som uttolkare av andra, snarare än av att jag har så mycket nytt att komma med.
Hypoteshajpare
I amerikansk populärvetenskap är det annorlunda. Ska man yttra sig ska man ha något nytt att komma med. Det duger inte med att enbart briljera med sin beläsenhet. Viktigare än att föra fram ämnets husgudar – hur skickliga de än må ha varit (de lever oftast inte längre) – är att framhäva det egna argumentet, helst så väl att ett nytt begrepp fastnar i relevant akademisk lingo.
Det är inte så att det är oväsentligt att vara påläst om vad andra gjort, inte alls. Men ödmjukheten är betydligt mer sparsam än i Sverige. I bästa fall sträcker sig erkännanden av andra till I am standing on the shoulders of giants. Med andra ord, andra må ha gjort förarbetet men jag är kronan på verket.
Men man kan också tolka denna frimodighet som en beredskap att sätta sina argument på spel. Det är svårt att kritisera någon som ”bara” beskriver vad andra skriver eller säger, som om dessa vore oomkullrunkliga sanningssägare. När däremot argumentet som sådant snarare än akademisk titel är vad som ska talas om har man mer skin in the game (mer står på spel). Kritiken handlar då inte om huruvida jag läst på läxan eller inte. Det är mitt eget verk, min idé som jag odlat så länge som står på spel.
Folkhem eller marknad?
Det är inte givet vad som leder till bäst populärvetenskap, svensk folkhemsforskning eller amerikansk marknadsakademi. Kanske finns det plats för båda. I den svenska myllan är det mesta väl grundat i tidigare forskning och format av ämneskulturer med tydliga spår av svunna tider. Vi erbjuds adekvat kunskap, men sällan några överraskningar eller aha-upplevelser som stannar kvar.
Den amerikanska mer vildvuxna floran utmanar mer, men är ibland mindre tillförlitlig. Det är själva poängen att komma med något nytt, inte att åter igen presentera gammal skåpmat. Och det behöver slå an en ton hos potentiella läsare och lyssnare, eller om man så vill, det måste sälja. Sak samma vilken titel författaren råkar ha.
Jag konstaterar att jag för egen del föredrar den mer utmanande tonen i amerikansk populärvetetenskap där jag som läsare möts med större respekt. Jag förväntas inte bli undervisad av en akademisk auktoritet utan har att ta ställning till vad som påstås, om den framförda hypotesen är övertygande eller inte.
Det är i alla fall bra mycket roligare än att för evigt vara elev och föremål för undervisning och inrättning i ledet.
//Björn Hassler, professor i (samhällsvetenskaplig) miljövetenskap
[1] Givetvis överdriver jag. Det handlar om en tendens och inte om vattentäta skott mellan hur man gör i Sverige respektive USA (sådana finns i princip bara i teorin). Tydligaste undantagen är förmodligen populärhistoria och i viss mån naturvetenskap i Sverige, samt biografier och politik i USA.
[2] Det var inte dagens ungdom som var först med att väva in engelska ord i sin parlör, svenska samhällsvetare var betydligt tidigare på banan med att knyta an till dominerande makter.