Gång på gång blir vindkraftsprojekt inte av, eftersom lokalbefolkningen inte uppskattar att få den fina utsikten förstörd. Inte ens större eller mindre ”mutor” verkar vara riktigt effektiva för att få folk att ändra uppfattning (vilket är lätt att förstå, vem vill bli betraktad som en person som tar emot mutor?).
I ett nyligen genomfört forskningsprojekt visade det sig att de ansvariga i kommunen sett till att mindre önskvärda byggnationer hamnat på behörigt avstånd från dessa ansvarigas egna bostäder.
Lappar om utlysta tjänster sätts upp på anslagstavlor som knappast ens de redan anställda ägnar någon uppmärksamhet. Det är inte svårt att se skälet, det gäller att få som man vill utan att direkt bryta mot regler om icke-diskriminering och transparens.
Myndigheter tvingas flytta ut till de områden som de ska få att integreras, men flyttar snart tillbaka till gångavstånd från tågstation så att det går lätt att pendla till mer integrationsfria områden i den större staden.
Handlar dessa korta exempel om att egenintresset breder ut sig, som så ofta hävdas nu för tiden? Är det ytterligare ett medelåldersgnäll från oss som per definition anser att allt var bättre förr, på den tiden man reste sig för äldre på bussen, och aldrig skulle få för sig att sätta sin väska på grannens ännu lediga plats på tåget?
Nej, jag tror inte det. I alla fall inte bara sådant (oftast icke korrekta) gnäll. Det handlar om en djupare, mer principiell fråga om förhållningssätt till det egna intresset respektive det principiellt riktiga. En fråga som har direkt bäring på hur vi tänker kring klimatförändringarna, och hur vi ser på tämligen nödvändiga omställningar till andra energikällor än kol och olja. Det handlar om att kunna skilja mellan vad jag vill, och vad som är principiellt riktigt, och kanske till och med vist.
Vi människor har tack vare evolutionens gång utrustats med en hjärna som egentligen snarast är att betrakta som två. Att kalla dem hjärnhalvor är egentligen missledande, eftersom deras primära respektive funktioner i grunden är olika. Det är sant att de är sammankopplade med varandra, att många mekanismer bygger på intrikata interaktioner mellan höger och vänster hemisfärer, samt att det även finns en djupare liggande mellanhjärna. Men i allt väsentligt handlar det om att de två hemisfärerna ger oss två olika representationer av oss själva och den värld vi lever i. Höger hemisfär står för världen vi lever i, som baseras på de enorma mängder data som våra sinnen oavbrutet levererar. All denna in-data bearbetas tillsammans med avläsningar av våra inre sensorer och skapar en dynamisk, föränderlig och holistisk representation av oss själva i den miljö vi befinner oss.
Den stora mängden in-data gör det nödvändigt att sovra tämligen grovt, för att ge så värdefull input som möjligt utan att systemet överbelastas. Det betyder att precision och upplösning minskas, när det funkar helt OK med mindre finkorniga raster. När vi till exempel stöter på en okänd människa, kan vi närmast utan fördröjning göra oss en skaplig bedömning av om hon verkar hotfull eller vänligt inställd. Detaljerna är mindre viktiga, hastigheten desto mer central. Här arbetar höger hjärnhalva snarare med instant mode än med noggrann analys, som när vi ser en bild snarare än när vi läser en text.
Med tanke på hur mycket data hjärnan får in och med hänsyn till behovet av att inte slösa energi, hanterar vi oftare än vi tror omvärlden med olika varianter av omedvetna överslagsberäkningar. Det är alltså inte undra på att beslut ofta fattas utan djupare eftertanke. Risker uppkommer emellertid när det börjar gå för mycket slentrian i bristen på eftertanke, när instant mode tillämpas även när större noggrannhet hade varit påkallad (som exempelvis i fallet med lapp om anställning enbart på den egna anslagstavlan).
Evolutionen har emellertid redan beaktat denna risk för slentrian, och därför försett oss med en andra hjärnhalva, den vänstra. Vänster hjärnhalva utmärks av att arbeta med modeller snarare än med direkta in-data. Det verkar vara så, att detta hjärnkontor enbart tar emot data som högerhalvan skickat vidare, och sedan ivrigt bearbetar dessa data i ett närmast besatt sökande efter mönster, korrelationer och tänkbara orsakssamband.[1] Även här behöver dock datamängder krympas, men istället för att göra överslag, förenklas data genom att de avkläds sitt sammanhang, sin kontext, och inordnas i konstruerade kategorier. Eftersom den riktiga världen består av allehanda mer eller mindre unika objekt, måste förenklingar göras och data yxas till, för att de ska passa i sina respektive kategorier. I princip är inget väder det andra likt, ingen uppmätt temperatur identisk med någon annan, och ingen värmebölja identisk med någon tidigare. Men för att kunna kategorisera och systematisera måste mindre skillnader skalas bort, så att det blir tillräckligt många av ”samma” i de olika boxarna för att det ska gå att börja räkna och bygga modeller. Tänk till exempel på hur tidigt barn, redan innan två års ålder, börjar få grepp på grammatiska språkregler och exempelvis säga ”gådde hem” istället för ”gick hem” (logiskt sett borde det ju faktiskt heta ”gådde”).
Frågan är bara hur och i vilka situationer vi använder oss av denna fantastiska förmåga att inte bara hantera språk utan även alla de kalkyler vi behöver göra för att så väl som möjligt förutsäga vad som kommer att hända i framtiden. Vi är inte hänvisade till att leva enbart i nuet. Vi har en utpräglad förmåga att kunna simulera alternativa framtider och värdera vad som verkar fördelaktigast, istället för att enbart lära oss den hårda vägen genom trial and error.[2]
Vad har då detta med stadsplanering som gynnar beslutsfattare, vindkraftverk som boende säger nej till, anställning av kompisar inom myndigheter och andra yttringar av alltför tongivande egenintressen att göra med hur vi förhåller oss till samhällsproblem som klimatförändringar? Jo, eftersom det verkar vara så att vi var och en utrustats med två hjärnhalvor som tillsammans kan användas för att väga samman det mer avskurna egenintresset med det gemensamma, bör det ofta finnas potential att skilja mellan kortsiktiga och långsiktiga intressen, eller om man så vill, det snöda egenintresset och det mer komplexa gemensamma intresset.
Som en variant av distinktionen mellan mitt och vårt intresse, kan man skilja mellan det som är rätt för mig och det som är rätt i princip. Det är fullt begripligt att boende i en kommun inte är så intresserade av en vindpark som förstör utsikten, utan att få någon direkt del av vinsten. Det snöda egenintresset talar, likt det gör för oss alla, eftersom det utgör en central del av vår överlevnadskompetens. Men, och detta är ett viktigt men, vi borde kunna utnyttja vår vänstra hjärnhalva genom att också tala om vad som är rätt i princip. En ståndpunkt, om än inte ett beslut, om placering av vindparker, mindre önskvärda byggnadsverk, rekrytering till tjänster inom offentlig verksamhet och utlokalisering av myndigheter kan i de allra flesta fall formuleras på grundval av vad som är rätt i princip, och inte bara på hur olika individers legitima egenintressen ska kunna tillgodoses. Vissa placeringar av vindparker fungerar bättre än andra (sannolikt där det blåser bättre och inte är alltför komplicerat att bygga), bättre rekryteringar kan göras om kompetens snarare än vänskapsband fäller avgörandet, och integration gynnas mer av blandad byggnation än av att välbeställda tillfredsställer sina egna snöda intressen.
Inom få områden är behovet av att kunna balansera egenintressen med vad som är rätt i princip lika betydelsefullt som inom klimatpolitiken. Lika lite som det går att ställa om och anpassa oss när individens egenintresse blir alltför dominerande, lika omöjligt är det att bortse från vad som är rätt i princip. Det räcker inte med att det känns bra att göra en insats, den måste också faktiskt bidra till att lösa problemet. Det handlar inte om att sträva efter att människors egenintresse ska viftas bort, något sådant vore världsfrånvänt, orealistiskt och skulle sannolikt mest försvåra den omställning som behöver komma till stånd. Det handlar inte heller om att enbart förlita oss på tekniska innovationer och handel med utsläppsrätter. Det vi gör behöver också på något sätt kännas rätt och riktigt.
Tag åter igen exemplet vindpark. En tanke som förefaller bli allt vanligare är att de som skulle ”drabbas” av en etablering av rättviseskäl borde ersättas ekonomiskt. Det finns en rimlighet i detta, i synnerhet om det går att visa att värdet av närliggande hus sjunker om vindparken hamnar alltför nära. Bortsett från problemet att det är väldigt många ersättningar som behöver betalas ut om alla försämringar som en medborgare oförskyllt drabbas av ska ge rätt till kompensation (till exempel om ett företag i min hemstad tvingas lägga ned, vilket försämrar kommunens ekonomi, vilket gör staden mindre attraktiv, vilket sänker värdet på mitt hus), är det inte obefogat att hävda att dylika ersättningar vore rättvisa.
Det kan emellertid vara så, att vi i dessa tider av egenintressets primat och individens rättigheter oftare borde börja i rätt ände. Då skulle vi börja med att analysera vad som är rätt, för att därefter bedöma behov av eventuella kompensationer i syfte att nå det som är vist. Det kan vara så att en sådan strategi skulle ha det goda med sig att den eventuella tillfredsställelse som kan infinna sig vid vetskapen om att man deltagit i något som varit rätt och riktigt skulle inträffa något oftare än vad som nu är fallet. Det betyder inte att människan kan leva allena på känslan av att delta i det gemensamma goda. Vi behöver också tillgodose våra egna och våra närmastes behov. Å andra sidan ter sig risken att alltför många människor skulle börja bete sig alltför oegennyttigt inte överhängande. Om vi däremot kan leva av allena av det vi kallar rättvisa, utan det som är rätt och vist, är måhända en fråga som är mer överhängande.
Björn Hassler (professor i samhällsvetenskaplig miljövetenskap), 2024-09-27 När det rättvisa varken blir rätt eller
[1] McGilchrist, Iain (2023). Mästaren och budbäraren: Om hur hjärnans två halvor format världen. Stockholm: Fri Tanke.
[2] Clark, Andy (2023). The experience machine: How our minds predict and shape reality. New York: Pantheon.