OBS! Denna blogg har i förkortat format publicerats i Aktuell Hållbarhet den 18/12, 2023
Det nyss avslutade klimatmötet COP28 har fått såväl ris som ros, men ganska få anser att man kom tillräckligt långt. Antagligen är det naivt att tro att enbart risken att behöva skämmas om man inte uppfyller andemeningen i slutformuleringarna räcker för att fasa ut kol och olja i de flesta av världens länder, knappast ens i Sverige. Därför finns nu skäl för reflektion, inte bara över förhandlingar på den globala nivån, utan lika mycket över hur det står till med klimatpolitiken i dagens Sverige. Utgångspunkten bör vara självkritisk, men samtidigt konstruktiv, i sökandet efter robusta strategier för att uppnå det långsiktiga målet netto noll (ingen ökning av halten koldioxid i atmosfären).
Det är fascinerande att se hur långt ansvaret för att motverka svenska klimatutsläpp har portionerats ut till var och en av oss. Få andra politikområden är så genompolitiserade, och samtidigt impregnerade av individuell identitet, moral och ansvar. Inte minst bland forskare går debattens vågor höga om huruvida det är rätt eller inte att blanda samman sökande av kunskap och engagemang för mer kraftfulla åtgärder.
Den polarisering vi ser är på sätt och vis förvånande, med tanke på att vi (1) är tämligen överens om att klimatförändringarna utgör en av våra största utmaningar samt (2) vet att det finns ett ganska lättbegripligt samband mellan ökade koldioxidhalter i atmosfären och stigande temperaturer här på jorden. I vanliga fall brukar politiseringen kunna lägga sig i sådana fall, i takt med att kunskapen blir alltmer etablerad, vilket i sin tur leder till att åtgärder succesivt kan institutionaliseras inom förvaltning, företag och organisationer. Denna dämpning av diskussionen är för det mesta av godo, eftersom det alltid är frestande för politiker och debattörer att lansera snabba lösningar när det hettar till, snarare än att satsa på långsiktigt robusta strategier. Lärdomen är att det är klokt att göra en vana av det som är bra på lång sikt, för att inte frestas i stunden. Likt Odysseus vill vi stoppa vax i öronen på de som ansvarar för det långsiktiga och konsekventa utförandet för att de inte ska frestas att lyda överordnades kortsiktiga intressen, när dessa strider mot de goda och långsiktiga principer som tidigare etablerats.
Om vi jämför med hur vi hanterar samhällsekonomin, kan vi konstatera att snart sagt alla välfungerande demokratier runt om i världen funnit det klokt att etablera armlängds avstånd mellan regering och riksbank, mellan finans- och penningpolitik. Riksbanken har som uppdrag att på ett självständigt, ansvarfullt och långsiktigt sätt hantera penningpolitiken så att beslutade inflationsmål uppnås och upprätthålls. Längre tillbaka i tiden grymtades det en del om ”bristande demokrati” och ”expertstyre”, men med tiden har den kritiken mot armlängds avstånd sjunkit undan. Diskussioner om ränteförändringar kan gå höga, men systemet ligger fast, med Riksbankens ledning vid rodret. Den demokratiska förankringen ligger inte i att kunna styra penningpolitiken vid varje enskilt tillfälle, utan i att de grundläggande principerna befunnits vara kloka. Tack vare det tydliga styrinstrumentet – räntan – blir transparensen god och effekten på nationens ekonomi tydlig när den ändras, vilket torde vara en förutsättning för att kunna etablera armlängds avstånd. Jämför det med hur det skulle gå om regeringen hade fria händer att ändra räntesatserna efter eget politiskt skön…
Även inom klimatpolitiken finns ett tydligt samband mellan orsak och verkan, mellan mål och medel. Minskade utsläpp av klimatgaser leder till lägre temperaturökningar på ett förhållandevis linjärt sett (även om risken för så kallade tipping points – att något oväntat och dramatiskt plötsligt inträffar – inte ska negligeras, vilket som bekant även kan drabba ekonomiska system). Det betyder att det finns en tydlig måttstock, som vi kan använda för att jämföra hur stor effekt olika åtgärder kan förväntas få på klimatet. Det är också ganska givet att slöseri bör undvikas, i synnerhet med gemensamma skattemedel. Således borde vi kunna rangordna klimatinsatser genom att helt enkelt jämföra kostnad per minskad volym utsläpp för olika åtgärder.
Att på detta sätt renodla minskade utsläpp av koldioxid betyder inte att andra konsekvenser för exempelvis luftkvalitet, biodiversitet och fördelningseffekter är ointressanta. Men likt bodelningen mellan finans- och penningpolitik, bör inte äpplen och päron blandas ihop. Klimatpolitiken bör handla om hur vi effektivast minskar utsläpp av koldioxid, för att inte riskera att vi tappar konsekvens i genomförandets riktning och hastighet. Då kan bieffekter av utsläppsminskningarna diskuteras och hanteras för sig, likt finanspolitiken i relation till penningpolitiken. Detta skulle ge goda förutsättningar för ett skarpt fokus på det som till syvende och sist spelar roll – hur mycket klimatgaser vi släpper ut – samtidigt som aspekter som rör värderingar och prioriteringar på andra områden diskuteras i mer renodlat politiska forum. Så länge en sådan bodelning beslutas i god demokratisk ordning, är det svårt att se något odemokratiskt med detta. I stället för att med en dåres envishet klandra enskilda politiker för att de inte omedelbart löser våra långsiktiga problem – trots att vi vet att politiska mandat sällan uppmuntrar till långsiktighet – borde vi söka former för hur goda principer och robusta strukturer byggs underifrån.
Verkligheten i dagens Sverige ser dock annorlunda ut. I stället för armlängds avstånd mellan politik och långsiktigt hantverk som vid hantering ekonomiska konjunktursvängningar, råder på klimatområdet närmast permanent närkontakt och sammanblandning mellan å ena sidan en rationell och långsiktig utsläppsbana, och å andra sidan värderingar kopplade till hållbarhet, rättvisa och moral. Starka skäl talar för att det vore klokt med armlängds avstånd mellan politik och långsiktigt hantverk för att minska klimatutsläppen. Det är till exempel talande att EU:s skarpa regler om tvingande minskningar av utsläpp inte kom till stånd genom politisering av beslutsfattandet, utan tack vare att armlängds avstånd kunde upprätthållas mellan politiska diskussioner och konkreta policyverktyg (framför allt, men inte enbart, systemet med utsläppsrätter, EU ETS).
Få av oss – varken politiker, forskare eller andra – förmår fatta kloka kortsiktiga beslut när det hettar till. Men när lugnet lägrar sig kan vi i våra bättre stunder vara tillräckligt kloka för att inse denna vår svaghet. Då kan vi med salig Odysseus i åminnelse passa på att etablera goda vanor och principer för en demokratisk, legitim, långsiktig och robust klimatpolitik med armlängds avstånd mellan politik och genomförande.
Björn Hassler, professor i samhällsvetenskaplig miljövetenskap, 2023-12-18