Klimatarbetet är i princip enkelt. Det handlar om att (a) minska utsläpp av koldioxid och andra klimatgaser så kostnadseffektivt som möjligt, samt (b) anpassa oss lika kostnadseffektivt till förändringar som ändå inträffar. Mer komplicerat är emellertid att avgöra hur mycket krut vi ska lägga på att minska utsläpp respektive anpassa oss, givet att vi har begränsade resurser (vilket vi förstås alltid har). Att säga att båda delar är lika viktiga duger inte, såvida vi inte har fog för att påståendet de faktiskt är lika viktiga.
Det sägs ofta att ”vi inte ska ställa olika målsättningar mot varandra”. Detta är naturligtvis nonsens. Självklart måste vi noga fundera över hur vi spenderar våra tillgångar, eftersom varje ny utgift minskar hur mycket annat vi kan göra. Detta gäller oavsett om det gäller den egna lönen eller landets inkomster. Vi kan tyvärr inte använda samma pengar två gånger.
För att kunna närma oss den avgörande avvägningen mellan minskade klimatutsläpp och anpassning, måste vi först vara tydliga med vad vi ganska säkert vet. Att påbörja någonting – vad det än gäller – utan att först fastställa utgångläget är oklokt.
Följande vet vi ganska säkert:
- Mänskliga utsläpp av klimatgaser har varit mycket stora under det senaste århundradet.
- Klimatförändringarna är verkliga. Det finns idag övertygande förklaringar (inte bara observationer av ökande temperaturer) till varför mer koldioxid i atmosfären leder till varmare klimat. Eftersom det enligt fysikens lagar vore mycket förvånande om det inte vore så, vilar bevisbördan tung på de som förnekar sådana samband.[1]
- Varje ytterligare ton koldioxid vi släpper ut spelar roll, eftersom den stannar kvar i atmosfären i åtminstone hundra år. Det betyder att även om vi skulle ta bort alla utsläpp i hela världen imorgon, försvinner inte klimatförändringarna. För detta krävs att vi minskar halterna av koldioxid i atmosfären genom att antingen kraftigt öka växtligheten och/eller avskilja koldioxid från luften och använda den till annat, alternativt begrava den i tömda oljekällor eller liknande. Inget av detta är vare sig enkelt eller billigt, men kan bli nödvändigt.
- Fler människor på jorden betyder mer utsläpp, i synnerhet i västvärlden, men även i exempelvis Kina och Indien.
- Människor i framför allt utvecklingsländer behöver ekonomisk tillväxt för att kunna bekämpa fattigdom, sjukdomar, klimatförändringar och annat. Denna tillväxt kommer att huvudsakligen vara beroende av fossil energi, åtminstone inom en överblickbar framtid.
- Ju mer effektiva och ändamålsenliga politiska åtgärder upplevs vara, desto högre förtroende kommer vi medborgare att ha för det ”politiska systemet”. Ganska självklart kan man tycka, men för säkerhets skull har en betydande kader av statsvetare sysselsatt sig med att visa detta svart på vitt.
- Även om demonstrationer, protester och individuella livsstilsförändringar i västvärlden har fått stor uppmärksamhet, tenderar de inte att vara uthålliga. På det stora hela har de inte lett till särskilt stora utsläppsminskningar.
- Teknisk utveckling och ekonomiska styrmedel (avgifter, skatter och subventioner) har hittills varit de mest framgångsrika recepten för minskade utsläpp.
- Vi kommer inte att klara 1,5-gradersmålet, sannolikt inte heller 2-gradersmålet. Det betyder inte att dessa mål har någon speciell betydelse (jämfört med till exempel 1,7 grader eller 2,1 grader). Men större utsläpp leder sannolikt till allvarligare konsekvenser.
- På det globala planet har vi hittills satsat ungefär 90 procent av totalt avsatta resurser på minskade utsläpp, och 10 procent på anpassningar.[2] Det mesta av detta har ägt rum i den rikare västvärlden.
- Evolutionen har format människan för överlevnad. De huvudsakliga medlen har varit positiv och negativ återkoppling. Vi vet att sådana återkopplingar fungerar bättre ju snabbare de följer på det vi gjort (man kan fundera över hur mycket mindre alkohol vi skulle dricka, om den negativa konsekvensen – bakfyllan – kom samma kväll, snarare än morgonen därpå).
- Det spelar i stort sett ingen roll var utsläpp minskar eller ökar, eftersom koldioxiden ändå sprider sig i atmosfären. Därför riskerar kopplingen mellan uppoffringar (mindre utsläpp) och belöningar (mindre uppvärmning) att bli abstrakt och opersonlig. Tyvärr har inte våra hjärnor utvecklats för att kunna ge oss emotionella belöningar som tack för sådana insatser. Det enda du kan hoppas på är en klapp på axeln av meningsfränder, i den mån du har sådana. Påverkan på klimatet är tyvärr försumbart i relation till varje enskild persons ansträngningar (och även om det inte vore så, kommer du aldrig att veta om din insats ledde till att just ditt hus klarade sig från översvämningar).
- Anpassning är direkt kopplad till lokala förhållanden. Det betyder att de som lägger resurser på anpassning i närområdet, också kommer att dra nytta av dem, och därmed kunna sova lugnare om natten.
- Vad kan vi utifrån detta korthugget beskrivna utgångsläge säga om hur vi balanserar insatser för att minska klimatutsläpp respektive öka motståndskraften mot förändringar som ändå kommer? Ny forskning visar att det kan finnas skäl att göra annorlunda än hur vi hittills gjort.[3]
För det första är det lätt att inse att anpassningar som upplevs som rimliga, kanske till och med viktiga, bör uppmuntras och utvecklas. Det är inte speciellt roligt att rensa hängrännor från löv och annat en regnig höstdag, men det är värre att riskera vattenskador om systemet havererar påföljande vinter. På liknande sätt borde vi tänka om klimatanpassning, som alltid är lokala och som regel upplevs meningsfulla om de närmast inblandade själva får möjlighet att ta fram lämpliga åtgärder. Men vi behöver ofta påminna, för att inte säga övertyga, oss om att det kan vara värt besväret att gå ut i höstregnet. Frestelsen att följa lagen om den snabba återkopplingens primat kan vara kan vara svår att rå på.
För det andra tyder senare forskning på att framgångsrika anpassningsprojekt kan spilla över på viljan att bidra till utsläppsminskningar, så länge de senare upplevs som sakliga och förnuftiga. Däremot fungerar sällan det omvända. Framgångsrika politiska insatser att minska utsläpp ökar sällan personers vilja att arbeta med anpassning. Sannolikt beror detta på att utsläppsminskningar inte påverkar mig själv på ett tydligt och konkret sätt. Därför är risken att det omvända sker, att den diffusa återkopplingen mellan minskade utsläpp och mindre klimatförändringar spiller över på lokala anpassningar, och därmed gör dem mindre attraktiva. Med tanke på att vi hittills satsat 90 procent av våra globala resurser på minskade utsläpp och bara 10 procent på anpassning, är risken för negativ feedback betydande.
För det tredje tyder nyare forskning på att kunskapen om vilka politiska åtgärder som kommer att ha högst acceptans bland väljare kan förbättras betydligt. Denna forskning tyder på att vi behöver bli bättre på att resonera i termer av modeller som ger prognoser över hur framgångsrika olika politiska åtgärder kan tänkas bli (ungefär som klimatmodeller syftar till att prognosticera framtiden, snarare än att förklara historien). Detta kan vara mer ändamålsenligt än att, som nu, i efterhand analysera varför det gick som det gick. Detta kräver dock ett perspektivskifte bland oss samhällsvetare, där vi vågar oss utanför den trygga vrån av förklaringar av enskildheter i efterhand, till förmån för mer framåtblickande analys. Eftersom det alltid är svårare att säga något om framtiden, kommer vi då att tvingas acceptera mer osäkerhet och osäkra prognoser. Å andra sidan kan vi säga mer av relevans.
Artificiell intelligens (AI) kan här komma att spela en mycket viktig roll för att hjälpa oss bedöma hur effektiva olika åtgärder har varit, och kan förväntas bli. Inte minst på klimatområdet har vi större behov av att veta vad som fungerar i verkligheten, än ändlösa fallstudier som i efterhand visar varför det blev som det blev (som om detta skulle säga särskilt mycket om vad vi kan förvänta oss nästa gång detta ”fall” inträffar). Än så länge vet vi inte mycket om vad sådan AI-drivna modellutveckling kan leda till, men redan nu finns tecken som tyder på att gamla käpphästar inte alltid håller streck (till exempel att den centrala frågan inte är hur mycket vi spenderar på att minska utsläpp, utan hur effektiva åtgärderna är).
Kanske borde vi vara tydligare med att satsa på politiska åtgärder för minskade utsläpp, och låta kreativiteten och engagemanget blomma vad gäller lokala, eller till och med enskilda, anpassningar. Anpassningar kräver lokalkännedom och kan ge tydligare återkoppling mellan insats och återbäring. Vem tror till exempel inte att det vore bra med lägre försäkringspremier för den som klimatsäkrar sitt hus? Vem vill uppleva värdet på sitt hus sjunka i takt med att riskerna ökar? Och kanske framför allt, vill vi inte att färre människor ska drabbas av plötslig död, sjukdomar och elände på grund av extremväder, människor som idag lever oändligt mycket mer utsatt än de flesta av oss i västvärlden? Det vore inte ens särskilt dyrt…[4]
[1] Den intresserade rekommenderas att läsa The physics of climate change av Lawrence M Krauss. London: Head of Zeus Ltd. Han visar på ett pedagogiskt och övertygande sätt hur koldioxid lägger sig som en ”filt” om jorden (vilket är tur, eftersom vi annars skulle ha det mycket kallt). Men blir filten allt för tjock, blir det för varmt.
[2] IPCC (2022, sidan 135). Climate Change 2022: Mitigation of Climate Change. Contribution of Working Group III to the Sixth Assessment Report of the Intergovernmental Panel on Climate Change. Cambridge University Press, Cambridge.
[3] Simon, Montfort (2023) Key predictors for climate policy support and political mobilization: The role of beliefs and preferences. PLOS Clim 2(8): 1-21.
[4] Kolla gärna in Björn Lomborgs nya bok (2023) Best things first (Copenhagen: Copenhagen Consensus Center), där han beskriver åtgärder som med relativt små medel skulle rädda livet på miljontals människor (dock handlar detta inte bara om klimatrelaterade risker, även om många av dem på ett eller annat sätt har kopplingar till klimatförändringar).