Det är väl bekant att många arter av myror lägger ut spår av doftämnen (feromoner) när de funnit något gott att äta för att hjälpa andra att också hitta dit. Myror som följer detta spår bidrar med mer doftämne, vilket gör den första stigen med svag doft om hägrande godsaker till en allt bredare väldoftande autostrada. Fler myror lockas att följa strömmen mot löftet av, om inte en stad som glimmar av guld och dryper av honung, så åtminstone en näringsrik middag.
Historien är enkel och riktningen klar. Vi går alla mot den ljusnande framtiden, bara vi agerar enigt och samfällt. Det påminner om hur klimatförändringar och hållbarhet ofta ramas in nu för tiden. Ett viktigt ord att känna till i sammanhanget är narrativ, vilket av någon anledning verkar vara mer användbart än begreppet berättelse, som till exempel Klimatpolitiska rådet använder i sin senaste rapport för att uttrycka samma sak. Vad som avses då är emellertid inte ett försök att binda ihop trådarna bakåt i tiden, som det brukar vara när vi pratar om narrativ och berättelser (och varför inte historier?). Att måla upp en begriplig bild av vad som hänt och varför det blev som det blev, så som människor i alla tider haft en stor förkärlek för. Nej, vad som avses är ett framåtblickande perspektiv, där vi liksom myrorna samfällt går mot löftet om den förlovade framtiden. Eller som Klimatpolitiska rådet utrycker det i en av sina mer omskrivna rekommendationer: Vi behöver ”utveckla en tydligare, övergripande berättelse om Sveriges klimatomställning.”[1] Men det handlar inte bara om en tydligare och övergripande berättelse, utan även om en ”helhetsberättelse” och om ”…varför förändringen behövs, om möjligheten till en bättre framtid, och om vägen dit.”[2] Nu börjar faktiskt en feromonlukt av guld och honung förnimmas…
Men det är inte bara Klimatpolitiska rådet och i Sverige det pratas om behovet av helhetsberättelser och narrativ. I Internationella klimatpanelens (IPCC) senaste rapport från Arbetsgrupp 3, blickar man framåt och analyserar vad som krävs för att uppnå netto noll (ingen ytterligare ökning av växthusgaser i atmosfären). Även här handlar det i hög grad om övergripande berättelser. Begreppet narrativ nämns här inte mindre än 152 gånger.[3] Lägger vi till det närbesläktade ordet ”storylines” kommer vi upp i totalt 170 omnämnanden. Det är onekligen imponerande, i synnerhet då de flesta kapitlen handlar om långt mer konkreta förhållanden.
Vi kan vidare konstatera att det uttryck som FN ofta återkommer till – i synnerhet när man talar om sina Globala mål för hållbar utveckling – Lämna ingen utanför (”leave no one behind”), handlar om liknande typ av narrativ. Det behövs en berättelse, ett narrativ, som handlar att vi alla ska nå staden av guld som dryper av honung. Det låter väl bra. Men vad kan vi lära av myrorna? Har de funnit den heliga Graalen, i sin modell för kollektivt sökande efter föda? Det är möjligt – evolutionens lagar är förunderliga – men det handlar i så fall knappast om dogmatisk kollektivism, enhetlighet och att alla ska gå samma väg.
Det visar sig att olika arter av myror har utvecklat en mängd skilda strategier, och inte bara det, enskilda arter har ofta en palett av strategier som är avsedda att underlätta effektivt sökande efter föda, att kunna runda hinder i sina feromonspår, att skilja mellan kort- och långsiktiga strategier, att ha metoder att avbryta sökande som visats sig mindre lyckosam än man trott, att inte lägga alla ägg i samma korg, att använda feromonspår för strategiska syften, och inte minst att lära av historien snarare än att fantisera om framtiden. Myrornas visdom föder många tankar om hur vi människor förhåller oss till vår gemensamma, men ovissa och mångfacetterade, framtid.
För det första, kan vi konstatera att vi och myrorna har det gemensamt att vi formas av historien. Så vitt vi vet, skiljer vi oss dock från myrorna i vårt trängande, för att inte säga smått neurotiska, behov av att lägga historien till rätta, så att vi kan känna att vi bättre begriper den. Vi skapar gemensamma narrativ av vad vi och våra förfäder varit med om. Dessa narrativ innehåller som regel betydande element av vad som faktiskt hänt, men för att få det hela att hänga ihop använder vi oss också av diverse konstruktioner och analogier. Vi känner oss rätt fria att använda alla de verktyg vi har utvecklat över många generationer, inklusive religiösa föreställningar och olika former av magi och önsketänkande. Den moderna vetenskapens narrativ utmärker sig dock genom sin betoning av kombinationen av abstrakt modell och observation av verkligheten.
Det som kännetecknar denna brokiga samling av narrativ är att de handlar om något som hänt, och som behöver förklaras. I religionernas värld dras tidslinjen ofta även framåt, som regel i riktning mot staden av guld som dryper av honung. Få önskar sig ett narrativ som slutar olyckligt (om man inte missköter sig alltför mycket). Vetenskapen är annorlunda, även om tidslinjen även här riktas framåt. Klimatmodeller, liksom andra vetenskapliga förklaringar, syftar inte till att nå staden av guld som dryper av honung, utan till att försöka förstå vad som faktiskt händer i den konkreta värld vi befinner oss i. Metodiken går ut på att samla in erfarenheter i form av data, foga samman med förmodade mekanismer och orsakssamband, kalibrera med ytterligare data, för att sedan säga något om vad som kan tänks hända framöver. Osäkerhet, i olika omfattning, råder alltid.
Det övergripande helhetsnarrativ som Klimatpolitiska rådet önskar sig, IPCC känner sig manad att ta upp 152 gånger i blott en av sina många rapporter. och en myriad av klimataktivister, forskare, hållbarhetsivrare och andra svänger sig med, förefaller annorlunda jämfört med vetenskapen. Här handlar det om staden av guld som dryper av honung. Vi löser klimatkrisen, det gäller bara att få ihop det övergripande helhetsnarrativet.
Jag är tveksam. Likt myrorna tror jag mer på att försöka hantera problemen när de uppkommer. Kommer vi till ett hinder, går vi runt det eller hanterar den uppkomna situationen på annat sätt. Vi gör det som vi tycker är klokt nu, givet den kunskap vi för närvarande har, väl medvetna om att det är mycket vi inte vet. Framtiden är alltid oviss. Det handlar såväl om att lösa uppkommande problem, som att värdera vad som ter sig rimligt och moraliskt försvarbart att göra redan idag. Det borde inte behövas vare sig allomfattande narrativ eller fantasier om staden av guld som dryper av honung för att ta tag i de problem vi känner väl till redan nu: lindra fattigas lidande, motarbeta diskriminering, minska våld mellan människor, minska utsläpp av klimatgaser, bevara mer av naturliga livsmiljöer för djur och växter, samt en hel del mer.
För det andra, och viktigaste: Vad är då faran med allomfattande narrativ och att ingen ska lämnas utanför? Är det inte bra att veta vart vi vill komma, och vad vi vill uppnå? Måste vi inte sätta sikte mot staden av guld som dryper av honung, för att någonsin kunna nå fram dit? Nej, jag tror inte det. Mer än så, jag tror det kan vara en mycket farlig väg att ge sig in på. Jag tror inte myrorna har någon masterplan för nå sina drömmars mål. De har en palett av strategier att ta till, beroende på vad man stöter på. Trots den betydande kollektivismen i de flesta myrsamhällen, förstår man klokskapen i att inte lägga alla ägg i en korg. Forskare har noterat att lika viktigt som att lägga tydliga spår till godsaker man råkar hitta vid sökandet efter föda för att också andra ska hitta dit, är det att avdela en tillräckligt stor grupp som helt enkelt ignorerar feromonspåret, och till synes sorglöst fortsätter sitt sökande. Varför? Förmodligen därför att vad som föreföll vara en god födokälla kanske inte var det, eller kanske plötsligt snappats upp av någon större och starkare. Då är man glad att några andra fortsatt leta, och kanske hittat nya lovande alternativ.
När man tänker efter är det få stora samhällsförändringar som har planerats fram genom allomfattande narrativ eller andra former av målstyrning, och sedan blivit framgångsrika. Det var ingen som planerade födelsen och utvecklingen av den marknad som skapat en utveckling och ett välstånd (om än beklagansvärt ojämnt fördelad) ingen i världshistorien före år 1800 hade kunnat föreställa sig. Det var ingen som planerade det världsomspännande nätverk som vi idag kallar internet, som ändå vuxit fram (på gott och ont). Det var heller ingen som i förväg planerade avveckling av freoner och andra gaser som visade sig skada ozonlagret och därmed orsaka bland annat ökande fall av hudcancer. Det handlade om problem och utmaningar som hanterades när de uppkom. Det var inte alltid lätt, och det kommer inte alltid att vara lätt, men jag tror inte att det finns någon bättre metod. Varför?
Huvudskälet är att det finns en inneboende motsättning mellan allomfattande framtidsvisioner som ska inkludera alla, och den diversitet som präglar människorasen, liksom många andra arter. Det faller sig knappast naturligt för oss att alla ska enas i färden mot samma mål, eftersom vi inte är funtade på ett så enhetligt sätt. Det kan tyckas besvärande med alla dem som inte håller med och envisas med att komma med invändningar. Men vi måste då påminna oss om att det inte bara är osäkert vart vi vill, vi har också olika uppfattningar om vad staden av guld som dryper av honung faktiskt är. Om alla ska med på samma resa, leder detta obönhörligen till tvång och dogmatism som riskerar att förgifta samhällslivet. I värsta fall handlar det om framväxten av totalitära samhällen, något som vi redan sett alltför många exempel av.
Man kan invända att det är ”skillnad när man har goda avsikter, som när det gäller klimat och hållbarhet”. Då behövs enighet. Kanske, kanske inte. Det finns mycket ont, som fötts ur goda avsikter och storslagna planer. FN:s slogan ”Lämna ingen utanför!” kan förefalla moraliskt oantastlig, men strider mot myrornas devis att inte lägga alla ägg i en korg. Vi är ganska säkra på att människorasen har en inbyggd variation över temat Gruppens överlevnad. Det har nog alltid funnits en viss andel avvikare och motvalspersoner. Ännu säkrare vet vi att dessa personer som regel råkat illa ut, när gruppen krävt att ”ingen ska lämnas utanför”. Det är tragiskt. Låt oss i stället samarbeta för det vi kan försvara redan idag i ljuset av vad vi tror oss veta, vara ständigt beredda att ändra uppfattning när det finns fog för det, och komma ihåg att gruppen faktiskt i det långa loppet ska vara tacksam för avvikarna. Inte så mycket för att de kan ha rätt, och vi fel, som för att de tvingar oss att tänka; ”Tänk om vi inte gör rätt, fast vi trodde det…”.
//Björn Hassler, 2023-07-06
[1] Klimatpolitiska Rådet (2023). Klimatpolitiska Rådets Rapport 2023. Årsrapport, Rapport nr 6. Stockholm, sidan 11.
[2] Ibid, sida 58 respektive 11.
[3] IPCC (2022). Climate Change 2022: Mitigation of Climate Change. Contribution of Working Group III to the Sixth Assessment Report of the Intergovernmental Panel on Climate Change [P.R. Shukla, J. Skea, R. Slade, A. Al Khourdajie, R. van Diemen, D. McCollum, M. Pathak, S. Some, P. Vyas, R. Fradera, M. Belkacemi, A. Hasija, G. Lisboa, S. Luz, J. Malley, (eds.)]. Cambridge University Press, Cambridge, UK and New York, NY, USA. doi: 10.1017/9781009157926