Förtroende för forskare och vetenskap har diskuterats en hel del på senare tid, såväl bland forskare som i media. Svenskarnas förtroende för universitet och högskolor har traditionellt varit relativt högt. Ungefär 60 procent av tillfrågad allmänhet har under senare år uppgivit de har mycket eller ganska stort förtroende för universitet och högskolor, vilket är i klass med förtroendet (i samma enkäter) för exempelvis sjukvården och domstolarna, men betydligt högre än för till exempel FN, EU och de svenska politiska partierna.[1]
Vilket förtroende klimatforskningen och klimatforskarna har bland allmänheten är inte lika väl känt. Det är också svårt att uttala sig om hur förtroendet förändrats över tid. Enligt en ganska gammal undersökning av SIFO (2015), beställd av SVT Nyheter, ansåg ungefär varannan tillfrågad att forskarna beskriver klimathotet på ett korrekt sätt, medan 14 procent ansåg att de överdriver (fler äldre män) och 31 procent att de underskattar (fler unga kvinnor) klimathotet.[2] En första fråga man kan ställa sig är hur valet av nyckelordet ”klimathotet” i stället för till exempel ”klimatförändringar” kan ha påverkat utfallet. Svaret vet vi inte, men det är väl känt att som man frågar får man svar. Men låt oss lämna detta därhän, för att undvika spekulationer. Låt oss i stället titta på det faktum att SVT Nyheter beskriver dessa enkätresultat med rubriken ”Klimatforskarna vet vad de pratar om” och att det i ingressen sägs att ”Fyra av fem svenskar tror att forskarna har rätt”.
Att beskriva det faktum att 45 procent ansåg att forskarna antingen överdrev eller underskattade klimathotet, som att ”Fyra av fem svenskar tror att forskarna har rätt”, ter sig en smula svårbegripligt. En möjlig tolkning skulle kunna vara: Forskarna har rätt om de antingen beskriver klimatförändringarna korrekt eller underskattar dem (då blir det ungefär fyra av fem), medan forskare som överdriver har fel. Inte en helt enkel logik att följa. Sättet att beskriva sakförhållanden (enkätresultaten) pekar emellertid i en intressant riktning, nämligen mot en tydlig politisering av klimatforskningen, en politisering som knappast har blivit mindre under de åtta år som gått sedan undersökningen gjordes. SVT Nyheter verkar mena att folk som anser att forskarna har rätt, har rätt, men de forskare som de tycker har fel, tycker de också har rätt, fast bara om de underskattar klimathotet. De enda forskare som verkar ha fel, enligt SVT Nyheter, är de som underskattar hoten. Därför tycker fyra av fem svenskar att forskarna har rätt.
Hänger ni med?
För min del oroar jag mig för att så många som hälften av de tillfrågade inte ansåg att forskarna beskriver klimatförändringarna på ett korrekt sätt. Detta säger måhända inte så mycket om forskarnas respektive ”folks” kunskap om vad som är ”korrekt”. Ett rimligt antagande är att forskningen har mer rätt än andra. Men det intressanta i sammanhanget är att hälften svenskarna inte litar på forskarna, i termer av att uttrycka problemet på ett korrekt sätt. Det är intressant, och potentiellt problematiskt. Om inte folk, i synnerhet politiska företrädare för folket, litar på forskarna, finns det risk att politiska beslut inte fattas på grundval av bästa, möjliga kunskap. Å andra sidan, om forskarna kanske inte har rätt, de kanske överskattar eller underskattar klimathotet, kanske beslutsfattare gör klokt i att hålla forskarna på armlängds avstånd. Fast då riskerar vi att fältet öppnas upp för allmänt tyckande, när det borde handla om att först komma överens om vad vi tror oss veta skapligt säkert, och sedan diskutera vad det är vi – utifrån denna grund – vill.
Under senare tid har frågan om förtroendet för klimatforskare diskuterats en del i media i termer av att man upplever sig som ”påhoppad” eller att ”samhällskontraktet” mellan forskningen och politiken brutits, eller i alla fall inte upprätthålls som förr. Dagens Nyheter (26 och 27 februari, 2023) redovisar resultat från en enkät till svenska klimat- och miljöforskare (oklart hur de valts ut, och hur representativa de var för hela kollektivet av klimat- och miljöforskare). Det framgår inte hur många som fick enkäten, men 212 forskare uppges ha besvarat den. Det inte möjligt att bedöma bias (skevhet i vilka som besvarat enkäten), men det är vanligt att de som har starka åsikter för eller emot, tenderar att svara oftare än de som inte hyser några starkare känslor. Om detta stämmer även här, kan vi tänka oss att klimat- och miljöforskare som inte tycker så mycket (kanske för att de hellre lägger sin tid på att forska än på att tycka en massa saker) är underrepresenterade i undersökningen. Någon enstaka forskarröst hörs där man kort konstaterar att forskare – precis som andra människor – ibland frestas att leta argument för det svar man redan har bestämt sig för. Det som utmärker god forskning är ju annars att börja med frågan, och sedan söka svar.
Det är framför allt två aspekter som lyfts fram av de klimat- och miljöforskare som intervjuats (notera att detta inte är citat, utan min tolkning av vad som sägs i artiklarna):
- Vi misstänkliggörs i sociala media, trots att vi bara ”förmedlar fakta”.
- Politiker tar oss inte på allvar, och gör inte tillräckligt mycket åt klimathotet.
Att klimat- och miljöforskare, eller andra, trakasseras och häcklas i sociala media är givetvis förkastligt. I ett demokratiskt samhälle måste alla ha rätt att utrycka sin ståndpunkt, inom gällande lagar och regler. Men i det här sammanhanget kan det vara givande att vidga perspektivet, och ställa frågorna:
- Om det är så att politikerna lyssnar mindre på klimatforskare än vad de gjorde tidigare, vad beror detta i så fall på?
- Följdfrågan blir då: Vilka konsekvenser för framtida samtal och politik på evidensbaserad grund kan vi förvänta oss av ett sådant minskat förtroende?
När det gäller frågan om politikerna lyssnar eller inte, kan man förenklat tänka sig tre förklaringar: (1) politikerna har ändrat uppfattning om forskarna, (2) forskarna har ändrat sig och blivit mer politiskt engagerade, eller (3) båda grupperna har ändrat sig.
Det är viktigt att notera att när vi pratar om forskare och politiker som kollektiv, betyder detta inte att alla inom respektive kollektiv är likadana. Det handlar inte heller om att vi, på något enkelt sätt, kan påstå att vi utgår från någon typisk, ”genomsnittlig” forskare eller politiker. Snarare handlar det om att det finns mindre grupper inom dessa kollektiv, som kanske uppträder annorlunda än tidigare. Det här är viktigt, eftersom själva existensen av sådana mindre grupper inom kollektiv kan påverka hur andra medlemmar av kollektivet bemöts. Den som tillhör en grupp av forskare som enbart ägnar sig åt sanningssökande forskning, riskerar ändå att oförskyllt häcklas av alla dem som inte kan hålla reda på vilken läggning den ene eller andra forskaren har.
Det vore onekligen lättare om bara den som stack ut hakan, eller var alltför tyst, kritiserades. Att oförskyllt råka ut för kritik för något man inte gjort kan vara både orättvist och svårt att förstå. Inte sällan leder det till tystare forskare (vilket ju dock inte alltid hjälper, eftersom alla riskerar att dras över samma kam). Vi riskerar att hamna i en situation där en minoritet högljudda forskare (som förmodligen vet mindre än andra forskare, eftersom det är svårt att hinna med att samtidigt demonstrera och bedriva kvalificerad forskning) dominerar samhällsdebatten, medan andra hukar för att försöka undvika att hamna i skottlinjen. Inte riktigt det utfall vi skulle önska oss…
Låt säga att man som engagerad forskare känner sig missnöjd med att politikerna inte lyssnar eller agerar som de borde, och att man upplever att ”kontraktet är brutet”. Sannolikt räcker det då inte med att politikern ändrar sig, säger att hon tror på klimat- och miljövetenskapen, men sedan inte gör något åt det. Politiken fortsätter då i gamla hjulspår. Det är ingen vild gissning att den engagerade forskaren då känner sig missnöjd. Hon hade nog förväntat sig att politikern också skulle göra något. Kanske hade hon även förväntat sig mer respekt, eftersom hon (som hon kanske intalat sig) klivit ned från forskningens piedestaler och modigt trätt ut i den politiska verkligheten.
Då inställer sig frågan: Om den engagerade forskaren hade rätt, hon borde fått mer respekt för sitt engagemang, vad skulle denna respekt bygga på? Den skulle i varje fall inte bygga på vetenskaplig kunskap (politikern respekterade ju kunskapen, men valde att inte göra något). Kvar står då att en eventuell ökad respekt för en engagerad forskare inte beror av dennes vetenskapliga kompetens, utan av hennes engagemang i frågan.
Däremot kan inte forskaren genom att engagera sig politiskt, förvänta sig mer respekt för sin vetenskapliga gärning. Hon kan få respekt som aktivist, men det går inte att begära att få växla in respekt för politiskt engagemang mot respekt för vetenskaplig kompetens. Någon sådan växlingsbyrå finns inte att tillgå.
Det är en vanligt förekommande strategi att utnyttja sin kompetens inom ett visst sakområde för att tillförskansa sig en mer generell status. Så gör ibland framträdande forskare inom ett visst område, när de uttalar sig inom helt andra områden, långt bortom den faktiska kompetensen. Sådant bör man vara på sin vakt emot. Inte för att inte vem som helst får uttrycka sin åsikt, utan för att det inte är OK att åka snålskjuts på andras status. Det är inte för inte man knappast frågar sin läkare vad det är för fel på bilen, eller bilmekanikern vad det är för fel på magen.
Den slutsats jag drar av allt detta är att respekt och förtroende inte är något man kan begära, bara förtjäna och hoppas på att få. Man kanske kan få respekt för att vara allmänt klok eller godhjärtad, men som regel gäller förtroendet det område man faktiskt presterat inom, vetenskap eller politisk påverkan. Någon växelkurs dem emellan finns inte, och bör inte finnas. Ju mer man blandar ihop korten, och anser sig ha mer än sin medborgerliga rätt att påverka politiken genom att rida på kollegors vetenskapliga kompetens, desto mer ifrågasatt tror jag att klimat- och miljövetenskapen kommer att bli. Bättre då att värna den vetenskapliga integriteten genom att enbart kommunicera det man uppfattar som kunskap, men utan krav på specifika politiska handlingar. De politiska avvägningarna ska i demokratier göras av valda företrädare, inte av vetenskaplig expertis. Vi forskare borde koncentrera oss på det vi gör bäst, ta fram ny kunskap inom vårt fält och sedan kommunicera denna till omgivande samhälle. Låt sedan de som föredrar aktivism engagera sig i intresseorganisationer eller på annat sätt. Då finns det större chans att respektive grupper får den respekt och det förtroende de förtjänar.
//Björn Hassler
[1] SOM-institutet (2023). Svenska förtroendetrender 1986–2022. Göteborgs universitet.
[2] SVT Nyheter (2015-11-22). Klimatforskarna vet vad de pratar om.