Det finns starka belägg för att ekonomiska styrmedel fungerar utmärkt för att minska klimatutsläpp. Höjer vi priset på något – till exempel kol, bensin eller plast – sjunker efterfrågan, vi köper mindre, konsumerar mindre, och bidrar lite mindre till klimatutsläppen. Så mycket vet vi. Vi vet också att företag behöver tjäna pengar för att överleva, och om priserna stiger på insatsvaror som bidrar till klimatpåverkan kommer de att försöka lista ut hur man kan förändra tillverkningen så att kostnaderna sjunker, utsläppen minskar, och klimatpåverkan minskar. Vi vet också att de som är närmast där det händer, ofta har lättare att hitta smartaste sätten att lösa, eller komma runt problem. Det är svårare för chefer och politiker längre upp, eftersom de inte är lika nära där det händer. Vi vet kort sagt ganska väl hur marknadskrafterna fungerar, och hur de kan korrigeras för att minska klimatutsläpp, om man så önskar. Vad har då marknadskrafterna med känslor att göra? Strikt talat, ingenting. Marknadskrafterna styrs av utbud och efterfrågan. Även om företagsledare också är människor med känslor, kan oftast inte känslor växlas in mot konkurrenskraft. Men, det finns intressant forskning kring hur känslor spelar en avgörande roll för hur vi hanterar klimatproblematiken, fast kanske inte på det sätt vi först trodde. Snarare än att vara någon slags motpol till rationalitet och förnuft, visar Luca Dellanna i boken The control heuristic: The nature of human behavior att känslor kan beskrivas som naturens sätt för oss människor – och sannolikt för alla andra kännande arter – att gå från ord till handling, att vilja överleva, helt enkelt.[1] Och intressant är att den mekanism som känslan erbjuder ligger mycket nära hur vi förstår marknader. Logiken är snarlik. Ett exempel. Naturen, eller rättare sagt evolutionen, har format de flesta av oss människor till att tycka sött är gott. Det gäller inte alla, men det är påfallande hur vanlig denna förkärlek för den söta smaken är bland vitt skilda kulturer. Sannolikt har den varit lika populär långt bak i historien. Varför, kan man fråga sig. Det enkla svaret är att söta saker tenderar att innehålla socker, och socker är kaloririk föda, med andra ord utmärkt att stoppa i sig om man vill överleva. Man kunde ha tänkt sig att vi alla istället älskade äpplen eller lingon, men då hade vi varit sårbara för dåliga äppel- och lingonår, och förmodligen inte överlevt länge. Bättre då att ha en bredare smak, till exempel sånt som är sött. Detta naturens sätt att resonera är inte helt olikt skillnaden mellan koldioxidavgifter och riktat teknikstöd. På lite liknande sätt ger en bred koldioxidavgift på företag ger fler aktörer bättre möjligheter att hitta nya tekniska och organisatoriska lösningar, jämfört med statliga stöd som bara gynnar ett specifikt alternativ. Bättre då med en naturefterliknande evolutionär process, där idéer föds där det händer. Tillbaka till sockret. Känslan är kroppens sätt att få oss att göra det som gynnar vår överlevnad, genom att ge oss elektrokemiska belöningar när vi gör rätt (ungefär som företag får belöningar – vinst – när de gör rätt, och därmed får större chans att överleva). De elektrokemiska belöningar vi får av att göra rätt (äta socker) kallar vi för att det ”känns bra”. Motsvarande gäller när vi gör fel, men då handlar det om bestraffningar (ungefär som skatter på företag). Det ska kännas om vi lägger handen på spisplattan, så att vi lär oss att låta bli sånt. Det här är naturens fiffiga sätt att belöna och bestraffa oss, allt i syfte att öka våra chanser att överleva. I själva verket motiverar vi nog oss inte så mycket för att göra nyttiga saker som att motionera mer eller äta bättre så mycket för att öka vår långsiktiga överlevnad, utan mer för att få belöningarna. Naturen premierar ofta enkla och robusta lösningar, och förväntade belöningar i form av känslor har genom historien och evolutionen visat sig vara en livskraftig modell. Men, det finns en viktig faktor som naturens fiffiga belönings- och bestraffningssystem inte räknade med: Snabba förändringar. Evolutionens regler är fiffiga och robusta, men långsamma. Det betyder att när saker och ting ändras snabbt – som under de senaste århundradena – hänger inte systemet med, och vi frestas att överkonsumera positiva känslor. Det har vi inte haft mycket utrymme för tidigare i historien. Det är inte att undra på att vi överkonsumerar, eftersom känslorna är det som mångt och mycket fått oss att överleva så här långt. Att överdriven konsumtion av kalorier, smärtstillare, och annat som skapar positiva känslor på kort sikt men är förödande på lång sikt, kanske evolutionen rår bot på till slut, men få av oss är nog beredda att vänta så länge. I synnerhet beteenden som ger snabb njutning, och negativa konsekvenser långt fram i tiden, har inte naturen utvecklat så smarta metoder att hantera. Klimatfrågan faller dess värre väldigt väl in i den kategorin. Vad göra? Svår fråga att besvara. Vi kan inte räkna med att i någon högre grad kunna påverka våra interna belöningssystem så att de blir långsiktiga. Inte heller är utsikterna att göra oss mer förståndiga och långsiktiga speciellt hoppfulla. Att skapa ”nya och bättre” människor har provats, med genomgående förfärande resultat. Men ett första steg kanske ändå kan vara att vi – var och en – ger os lite mer tid att reflektera och fundera över denna tingens ordning, att de känslor vi utrustats med är fantastiska, åtminstone på kort sikt, men att de senaste uppdateringarna inte kommit. Men för oss som känner att en förhoppning om att vi kommer att få lite mindre ledbesvär när vi blir pensionärer inte riktigt räcker för att få oss att gå ut och jogga en regnig kväll, har jag ett tips. Gör det till en vana att ge dig själv en god kaka efter att du sprungit, men bara om du sprungit, så har du skapat dig en evolutionssäker belöning som funkar – på kort och lång sikt. //Björn Hassler 12 maj, 2022
[1] Dellanna, Luca (2021, andra upplagan). The control heuristic: The nature of human behavior. Independently published.
Intressant Björn. Vi är människor som inte ändrat oss speciellt mycket sedan vi lämnade Afrika. Njutning och kickar är väldigt starka reaktioner via dopamin och är väldigt svåra att styra och kontrollera. Att vänta med att få en belöning i framtiden är svårt då det är nuet som gäller. Detta yttrar sig väldigt bra inom politiken och speciellt i år inför valet. Vi som forskare tänker ofta på ett annat sätt. Vi har ett problem hur löser vi detta på bästa sätt på basis av rådande kunskap?
Jag tror egentligen inte forskare tänker annorlunda än andra, utan vi måste alla hantera hur vi är skapta. Men jag tror att det är viktigt att vi försöker förstå oss själva bättre. Vi kan inte ”lösa” problemet med att vi ofta tänker kortsiktigt, men vi kan försöka hantera det bättre. Ett knep som det funderats mycket om inom grenar av statsvetenskap och ekonomi är att man kan förbinda sig för saker som man vet är långsiktigt bra, men där det finns en frestelse att sedan ångra sig och istället agera kortsiktigt. Ett exempel är riksbanker. De är ofta relativt självständiga och har i uppdrag att agera långsiktigt. Då minskar man risken att politiska partier frestas att tex, ”dopa” ekonomin för mycket inför val för kortsiktiga vinster i form av röster. Det finns tankar om något liknande för klimatfrågor, men av naturliga skäl är politiker rädda att på detta sätt släppa ifrån sig makt…