Det finns en hel del forskare, experter, aktivister och andra förståsigpåare som med bestämdhet hävdar att det är ett personligt ansvar att göra något åt klimatproblematiken. Självklart har vi alla del i något slags ansvar, men frågan är nog inte så mycket om jag har ett ansvar, som vad jag i så fall gör med denna insikt. Ett vanligt svar verkar vara att det handlar om den personliga moralen, eller för den som föredrar en sådan formulering, del av en personlig skuld. Citat som ”jag vill kunna se mina barn i ögonen” florerar, och går knappast att säga emot. Vem skulle inte vilja kunna se sina barn i ögonen, helst utan att skämmas?

Men frågan är vad det betyder när man säger att ”jag vill kunna se mina barn i ögonen”. Förmodligen handlar det om att känna en inre tillfredsställelse som förälder, att jag faktiskt gjort vad jag kan för kommande generationer av medmänniskor. Jag har avstått från åtminstone någon nöjesresa med flyg, jag har försökt äta vegetariskt, och jag har kostat på mig en hybridbil. Gott så. Nu kan jag känna den inre frid som uppkommer av att känna resonansen av sitt handlande i sitt inre själsliv. Det känns helt enkelt bra. För mig.

En annan fråga av viss betydelse är hur det känns för andra. Hur ser resonansen ut där? Det finns en betydande forskning inom psykologi som hävdar att inre dissonans frestar på. Att den skaver och är obekväm. Det är jobbigt att känna att jag gör saker jag inte borde göra. Därför bör jag agera på ett sådant sätt att dissonansen minskar. Frågan är om det är så vi faktiskt gör. Eller om det snarare är tvärt om, att vi anpassar känslorna till vad vi faktiskt gör, och inte egentligen bryr oss så mycket om vilka konsekvenser vårt handlande får. Det viktiga är att det känns bra, och vi återigen kan säga ”nu kan jag se mina barn i ögonen”.

En betydande forskning som baseras mer på experimentella laboratoriestudier än på vad folk säger i intervjuer eller svarar på enkäter, visar allt tydligare att vi människor har en mycket utvecklad förmåga att anpassa våra känslor till vårt agerande. Det är en viktig förmåga som vi har ärvt för att vi inte ska känna oss alltför illa till mods (lite illa till mods behöver vi dock känna oss ibland, för att inte helt tappa styrfart i livet). Vi känner alla till vår förmåga att förklara och rationalisera det egna handlandet. Flygresan var i själva verket nödvändig, och inte alls för min egen skull. Och förresten måste jag ha bil, hur skulle jag annars kunna skjutsa mina barn till alla olika aktiviteter? Allt detta kan vara sant.

Men det handlar inte bara om efterrationaliseringar. Nyare forskning förefaller visa att vi inte bara låtsas ha gjort det rätta, utan faktiskt djupt i vårt inre ”vet” att vi gjort det riktiga. Vår förmåga att efterrationalisera har genom evolutionen nått en sådan förfining att vi totalt kan lura oss själva i syfte att undgå plågsam dissonans. Vi gör det vi gör, och sedan gör vår hjärna sitt bästa för att fabulera ihop en acceptabel förklaring till vad vi gjort. Eller om man så vill, vi närmast automatiskt anpassar våra känslor till vad vi gjort, på ett sådant sätt att vi kan känna oss väl till mods, kanske till och med ”se våra barn i ögonen”.

Den bistra sanningen är emellertid att klimatet – och därmed kommande generationer – inte bryr sig om vilka krumbukter vi gör för att känna mindre dissonans. Ett ton koldioxid är ett ton koldioxid oavsett varför det släpps ut genom förbränning av olja, biomassa, nödvändiga biltransporter av barn eller helt onödiga nöjesresor. Därför borde mer fokus läggas på vad som faktiskt spelar roll för klimatet, och inte på hur vi var och en försöker må lite bättre än vi förtjänar. Hur vore det om vi istället för att fiska lajks på sociala medier satte oss ned och frågade oss själva – så ärligt och icke-rationaliserande vi kan – hur mycket är jag beredd att göra, och därefter (förmodligen viktigare): Vad borde jag göra för att få så stor effekt som möjligt? Sedan får vi nog leva med en viss dissonans över att vi inte är beredda att göra mer än vad som krävs för att bibehålla en något skapligare styrfart.

//Björn Hassler 2022-03-29