Att skilja kunskap från okunskap kan vara svårare än man tror. Att självklart hävda att en tydlig skiljelinje mellan fakta och faktaförnekande existerar bidrar till fördumning, eftersom det går lika bra att ljuga med fakta som med sanning. I själva verket är det slugt att använda fakta för att förvilla, eftersom det ofta är svårare att övertyga andra om uppenbara lögner (däremot kan spridande av uppenbara lögner vara effektivt om man vill skapa osäkerhet och relativism, en strategi systematiskt använd av till exempel Trump och Putin). Ett mer fruktbart sätt att skilja okunskap från kunskap kan vara att fokusera process snarare än utfall. Det är egentligen inte ett dugg komplicerat. Tänk demokrati. Utfallet av en demokratisk beslutsprocess är den politik som kommer ut i form av lagar, regler, strategier och policies. Processen är vad som hände på vägen, hur besluten fattades. Det handlar då inte bara om att majoriteter bestämmer, utan väl så mycket om den roll media spelar, att det inte förekommer valfusk, att demokratiskt fattade beslut respekteras. Det finns ingen process som garanterar goda utfall. Det går alldeles utmärkt att fatta dåliga beslut i god demokratisk anda. Men det som är av betydelse är att vissa processer leder till bättre beslut än andra. För det mesta. Hur kan man argumentera på liknande sätt för att vissa processer – för det mesta – producerar bättre kunskap än andra? Hur kan vi sålla mellan kunskap och okunskap? I den nyutkomna (2021) boken The Constitution of knowledge: A defense of truth argumenterar Jonathan Rauch för att vetenskap är bättre på att producera kunskap, eller till och med sanning, än någon annan process vi känner till.[1] Det handlar inte om briljanta vetenskapsmän (eller -kvinnor), utan om en social institution som får, ofta fåfänga och egocentriska professorer, förhoppningsfulla doktorander och karriärlystna forskare att lägga sin energi på att argumentera för sin sak, och kritisera andras, inom ramarna av regler om öppenhet, mot fusk och för utbytbarhet. Det är inte helt olikt hur en marknad kan beskrivas, där själva poängen är att bagaren inte går upp tidiga morgnar för att baka limpor till andra av pur godhet, utan för att själv få ihop till ett drägligt liv. Det är själva systemet som får oss att bli oändligt mycket klokare tillsammans, än någon enskild människa kan vara. Det finns förstås inga förbud mot godhjärtade och solidariska forskare och professorer, men förmodligen kommer de att få svårt att konkurrera med sina mer skrupellösa kollegor, på samma sätt som allt för blödiga företagsledare kan få det tufft mot målmedvetna och profithungriga direktörer. Möjligen kan detta leda till en viss selektion i den riktningen, men jag har inte stött på någon forskning om detta möjligen lite känsliga ämne. Systemet gör emellertid ingen skillnad på folk och folk, utan är opartiskt intill plågsamhet. Den samtida fokuseringen på individens självhävdelse till trots, får vi finna oss att vara en kugge i det vetenskapliga maskineriet, om det är kunskap vi är ute efter. Bevisen för den sociala kunskapsproduktionens överlägsenhet är ovedersägliga. Om vi jämför den kunskap och det välstånd (om än plågsamt ojämnt fördelat) vi uppnått under de senaste århundradena i de flesta delar av världen, har inget till närmelsevis så framgångsrikt konstruerats tidigare i historien, argumenterar Rauch. Detta är svårt att argumentera mot. Men, och det är en helt avgörande observation, lika lite som marknaden kan blomstra utan stöttor och piskor i form av egendomsrätt, reglering, övervakning och beskattning av till exempel utsläpp av koldioxid, kan inte kunskapsuppbyggnad blomstra utan en sträng disciplin och institutionell övervakning, företrädesvis – men inte enbart – upprätthållen av ärelystna och argumentationsglada forskarkollegor. Det kan låta enkelt, men är svårt, inte minst i dessa tider när ofattbara informationsmängder skickas i stort sett gratis vart som helst i världen. Vad värre är, vet vi idag ganska väl att lögner sprider sig snabbare än sanningar, eftersom lögner är oändliga till antalet, medan sanningen är singulär. Dessutom behöver lögnen ingen försvarare, medan sanningen ständigt behöver förklaras och motiveras. Men det finns hopp. Den vetenskapligt framtagna kunskapen har en viktig fördel, eftersom den dels kan byggas vidare på med sten efter sten, dels hela tiden utsätts för verklighetens korrigerande kraft. Verklighetens korrigerande kraft är det som gör den vetenskapliga kunskapen relevant, vilket betyder att förklaringar som inte har empirisk grund inte kan vara vetenskapliga. Irrläran däremot, kan blossa upp som ett tomtebloss för en kort tid, men förr eller senare dukar den under när verkligheten tränger sig på och åsiktsbubblorna spräcks. Att det till synes enkla är komplicerat, påminns vi av genom att betänka att när internet var i sin barndom, var förhoppningarna stora att de oändliga möjligheter för informationsspridning som öppnade sig skulle leda till än snabbare, friskare och renare kunskap. Få, om någon, hävdade att det hypereffektiva internet istället skulle komma att skaka om upplysningens, rationalitetens och verklighetsförankringens grundvalar. Det är nog tyvärr så, att vi kommer att tvingas att lära oss leva i en ständigt pågående kamp mellan kunskap och okunskap, där det ofta är omöjligt att i stunden skilja mellan irrbloss och en trygg, men lite tråkig, kunskapshärd. Inte helt olikt den pandemi som nu hemsöker oss, kan man befara att kampen kommer att fortgå. Frestelsen att förskjuta nedstängning och vaccinpass för att istället demonstrera för irrbloss, istället för att lita till det bleka hopp som den vetenskapligt framtagna kunskapen om vaccin skänker, alltid inkluderande risken för oförväntade biverkningar och annat smolk i glädjebägaren. Men vad är egentligen alternativet?
// Björn Hassler, December 2021
[1] Rauch, Jonathan (2021). The constitution of knowledge: A defense of truth. Washington D.C.: Brookings Institution Press.